På The Crown stod en kille med öl i mustaschen och hans vänner. Vi ville prata med dem och det gjorde vi. Toppen.

Nu börjar ännu en vecka och känslan jag har i kroppen är; Usch. Jag vill inte.
Kanske är de ett tecken på att det blivit vardag för mig. Kanske har jag tröttnat på taxiresor och att gå, gå. gå för att fördriva tiden. Antagligen känns det lite jobbigare eftersom det allt oftare regnar, är isande kallt och grått. Man kan inte längre sitta ute och läsa tills lektionen är slut.

Jag är inte säker på om jag tycker det är okej att klaga heller. Jag vet att jag har det så himla bra som bor här. Så himla bra. Under helgen har jag och Frida hängt med Pyttan och Alice i stort sett hela tiden. De stackarna vantrivs på sitt hostel där de sover i ett rum med typ 10 andra eller vad det nu är. De har sina stora väskor i sina sängar och kan inte sträcka på benen. De sparar på pengarna och tänker ekonomiskt hela tiden. Letar billigt, billigt, billigt. Det är så himla skönt att inte behöva tänka så.

I fredags skrev de dock på kontrakt för att hyra ett rum i en lägenhet i Camden! Det är inte stort alls och riktigt risigt, efter vad jag har hört, men det är ändå ett otroligt stort och bra steg mot deras fasta liv här. Vi firade det med utång. Vi gick till en pub i Covent Garden. Där stor vi upp och drack öl medan vi väntade på en kille som heter Alexander som de fått kontakt med på en hemsida för svenskar i London.

Lite längre in i på kvällen började vi prata med tre brittiska killar i 24-års åldern. Chris med sin vackra ryggsäck i skin, Grant med öl i mustaschen och flygplan på tröjjan och så en till som jag inte minns namnet på. Alice hade gått fram till dem efter lite tvekande från vår sida och frågat vart Chris köpt sin ryggsäck. Han visste inte ens själv för det var en present. Han pekade sedan på mig som satt själv och vaktade väskorna för de andra stod ute och rökte. Han älskade mina glasögon och jag blev smickrad, hoppade ner från stolen och gick dit.

Vi hängde med dem resten av kvällen. Jag och Frida fick höra att vi var väldigt "posh" eftersom vi bodde i Chiswick. Det faktum att vi kände till Gail's var ett ganska utmärkande faktum i det hela. Vi fick även komplimanger för vår brittiska accent. Chris hade inte träffat något som inte var britt som lät så brittisk. Det kan ha varit alkoholen som gjorde det. Man vet aldrig.

Vi gick vidare till en cocktailbar som de kände till. Där blev jag bjuden på en vacker rödstrimmig historia som Grant köpte. Hans favorit tydligen. Stället var fullpackat men väldigt mysigt och uppenbarligen väldigt omtyckt. Kvällen slutade i rimlig tid och jag tog tunnelbana hem.

Det var en av de bästa utgångarna på länge och det var himla fint att ha Pyttan och Alice med oss igen. Lika fint var det att äntligen prata med lite britter!!