Jag satte mig här för att skriva om pizza. Patetiskt.
Först slank jag in på Elins blogg för att läsa hennes senaste inlägg. Det finns alltid något där som man inte har läst. Det verkar som att hon skriver flera inlägg per dag.
Jag vet inte vad som har hänt men de senaste inläggen har varit otroligt djupa och poetiska. Tex det som jag precis läste. Nu sitter jag här och är smått mållös. Jag hittar inte orden trots att jag vill. Jag vill verkligen skriva nu. En pirrande, ilande känsla har satt sig i magen och rummet är plötsligt väldigt tyst. Stilla. Vakande näst intill. Som om allt plötsligt klarnat.
Hon inspirerar mig till att vilja skriva men detta är vad som kommer ur mig. Ej att kunna jämföras med det jag precis läst. Det som hon skrivit.
Häftigt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
men lilla vännen!!
SvaraRaderadu vet att jag alltid har sagt att du skriversom en poet, skriv bara. du lyckas alltid bättre än jag, du använder de där orden som jag aldrig använder och får det hela att låta mycket mognare. jag gör jämförelser med cancer och ärr på magen, hur moget är det?!
så rörd jag blir.. hjälpes.
/e
Elin: Detta inlägget var inte menat till att du skulle tycka synd om mig. Det var en... en hyllning av något slag. Till dig, rara du.
SvaraRaderaJag skriver med udda ord, du skriver med raka ord. Vi är olika men nog så duktiga båda två.
Om jag får säga något sådant om mig själv. (Jag tycker som sagt att vi ska sluta förminska oss själva).
Dina jämförelser är inte barnsliga och omogna. Det är smått genialiskt tycker jag<3
Ungerbara du.