Mysbyxor, pasta och brownie.

Pappa är på motorklubbens årsträff. Egentligen kunde jag fått vara där med honom men jag tackade nej. Jag hade längtat efter en kväll här hemma, för mig själv. Ensam i ett vad som tycks vara ett lite större hus.

När bilen rullade utom synhåll höjde jag volymen på stereon och började sjunga duett med Paolo Nutini. Glädjen spred sig i blodet.
Jag satte igång med min special pasta. En underligg vegetarisk rätt med bl.a aubergine, annanas, kanel och mögelost. Låt er inte skrämmas av ordet mögel. Det är inte så vasansfullt som man kanske tror.

(Ja vet, ni tycker säkert att jag är helt out of order nu...)

En grämande känsla bubblar i mig och förstör min aptit. Besvikelse grundad på min ord.

Jag hade tänkt att jag vid detta laget skulle sitta och smocka i mig Emmas Fudge Brownies som jag sparat till detta tillfälle men för tillfället käns det verkligen inte angeläget. Jag får kolla på lite goa grajjer (skall läsas med göteborgsk dialekt) på neeeeetet, så kanske suget kommer.
(Japp, jag skall tvinga mig till att bli sugen... så är livet... hihih)

Varför går det knappt något sevärt på tv? Jag funderar på om jag ska se på filmen "Den gröna milen" lite senare men mammas reaktion; "Oh, den är tung", gjorde mig lite tveksam. Jag har aldrig sett den men kan faktiskt tänka mig att ha en gråtarkväll. Kanske ångrar jag mig sen. Kanske.

Suget viskar i min mage; Snart kommer jag... vänta du bara...