Det bubblar när man ser skottkärror på väg hem i mörkret.

När jag kliver av tåget i VB och skall börja min raska promenad hem genom mörkret förväntar jag mig ingenting.

När jag börjar närma mig kiosken ser jag en rund herre i röd flisjacka på den vänstra sidan av vägen, gående åt mitt motsatta håll. Framför sig skjuter han en tom skottkärra och i händerna håller han inte bara handdagen utan också tre tomma, vita plastpåsar som svajar i vinddraget. Jag följer honom med blicken utan att försöka vara diskret och han kollar på mig med. I samma stund börjar Kings of Leons Fans att dra igång i hörlurarna och jag fylls med en helt makalös känsla i hela kroppen. Det är ren skär glädje. Jag kan inte hindra den. Det bubblar upp inom mig och ut genom ögonen. Jag spärrar upp munnen så stort jag kan och ler så hela tandställningen syns för ingen där i mörkret. Jag gummer mig lite genom att vinkla huvudet neråt och fortsätter le mot asfalten. Luften känns som om den innehåller plusgrader, jag är mjuk i kroppen, jag vet att pappa står hemma med middagen färdig, jag vet att jag har massa att göra, jag vet att jag går ensam där på gatan och att det åt andra hållet går en man i röd flisjacka med en skottkärra och tre fladdrande påsar. Jag tänker att han kommer få mig att le hela vägen hem.

Fram tills jag berättade detta för pappa trodde jag att den mannen var tokig. Att han var en av få som gör saker utan logisk förklaring. Han har var helt fri i tanken. Kanske tog han en träningstur med skottkärran. I och för sig förklarar det inte plastpåsarna. I en vild tanke funderade jag på om han kanske använde dem som hemgjorda tyngder. Att vinden som fastnade i dem utgjorde ett motstånd.

Den logiska, tråkiga förklaringen till det hela kom från pappa med en gång efter att jag berättat om det. Han hade varit och lämnat skräp vid stationen. Jaha ja... Och hur kul var det då?