Baka, baka liten macron.

Ingen bild på macronerna men de blev faktiskt riktigt bra. Bättre än jag förväntade mig om jag ska vara ärlig. Här är istället våra "hallongrottor".

Jag och Elin möttes i Alingsås för att äta lunch på coffé house som vi planerat sedan två veckor tillbaka. Jag skulle äntligen få smaka på deras gulaschsoppa som jag velat ha hur länge som hälst. Dock blev det en liten besvikelse. Den smakade, speciellt. Som om någonting fattades men att det på samma gång var något där som inte passade in. Konstigt. Å andra sidan var köttbitarna nästan smältande och brödpinnarna som jag fick till var mumsiga. Elin åt en grillad macka med kyckling, pesto och chevréost. Det verkade gott och det tyckte hon med.

Vi kämpade i blåsten på vägen till Bon Bon där vi skulle hyra Titanic. Efter det åkte vi hem till mig för att börja med bakandet. Medan Elin förberedde en spellista på spotify, skållade jag mandlar och förberedde i köket. Sedan satte vi igång. Det var lite kaotiskt eftersom vi båda var klädda i vitt och höll på med röd karamellfärg. Samtidigt skulle det filmas för min PS-film. Trotts velandet och den höga ljudnivån lyckades vi få fler klickar av mandelmaräng än vi skulle ha. Det var nog tur för första plåten misslyckades vi med helt. De andra gick däremot mycket bättre. De sista så klickarna såg faktiskt riktigt proffsiga ut.

Vi förberedde den underbara smörkrämen med hallonsylt i och började sprittsa ut och trycka ihop våra alldeles egna macroner. Det blev lite smörkräm över som fick sluta sina dagar i vasken, och på lite andra ställen... Vi var vid det här laget hungriga och var tvungna att smaka på en färdig macron. Vi fick med en gång en sockerkick som slutade i skrattanfall på golvet.

Senare gjorde vi mat och åt den tillsammans med pappa. När vi var mer än mätta satte vi oss i min soffa för att kolla på filmen. Skivan var gammal och repig så det blev stora hopp i filmen vilket gjorde att en del av det sorgliga försvann. Därför grät vi inte så mycket. Det gör mig ingenting. Vi övervägde faktiskt att sluta titta när det var som lyckligast.

Lördagsmorgonen började med tekakor vid köksbordet med solsken i ansiktet. Det gjordes lite sifoundersökning och allmän facebook-kollning. Efter det hade vi fortfarande för mycket tid på oss innan Elin behövde gå till tåget. Vi satt rastläsa och rådvilla i mitt rum några minuter innan Elin sa: Vi kan la baka något då? Ja! "Vi kan baka hallongrottor", sa jag då. JA. Iväg till köket i raskt takt. På 45 min hade vi knådat, rullat, petat och klickat ihop 41 hallongrottor, eller något i den stilen. Elin åkte hem med ungefär hälften en kvart senare.

Jag åkte in till staden för att träna lite Zumba innan pappa plockade upp mig för att åka till Gräfsnäs. Det var kalas för Elisabeth som fyller år på tisdag (tror jag det är). Det blev ett riktigt höjdarkalas med super smarrig smörgåstårta gjord av födelsedagsbarnet, följt av massa goda kakor och en söt, rosa tårta. Nästan alltihop bakade av Elin.

Det blev lite allmänt prat över kaffekopparna med ganska snart åkte de flesta hem. Jag och pappa stannade ett tag. Flickorna (Jag, Elin, Malin och Elisabeth) gick upp på övervåningen för att kolla på melodifestivalen medan killarna (pappa och Martin) såg på rally på nedervåningen. Egentligen hade jag velat stanna längre där i soffan och kommentera alla bidragen med de andra men jag hade fått för mig att jag ville de Dreamgirls som gick senare så vi åkte hem. Den var inte värd det.

I alla fall ett överaskade bra kalas som knappt var planerat. De är ofta så att det oplanerade blir absolut bäst. Tack ska ni ha.