En fet jävla räls...

Idag besökte jag och pappa tandregleringen för att prata om min eventuella tandställning.
Att skriva detta får mig nästan att må illa. Jag vill inte. Eller?...

Om. Om, jag väljer att starta "behandlingen", måste de ta bort fyra tänder. Detta är vag jag fasar över mest. Bedövningssprutan som gör så förbaskat ont eftersom förbedövningen verkligen inte hjälper. Att sitta och hålla emot medan en tandläkare drar, och drar, och draaar i min fullt friska tand. Tvingar ut den. Även om bedövningen lyckas ta bort smärtan, så är själva tanken på vad som pågår i min mun, fasansfull. Motbjudande. Jag kanske överdriver. Men just nu är jag rädd.

Sedan får jag en slags grimma på de två tänderna längst bak och räls på över och underkäken. Det skall jag ha i ungefär 1½ - 2 år. "Räkna med två", sa hon. Detta innebär att jag får ta ut det innan studenten vilket var ett krav till att över huvud taget överväga detta. Nu kan jag inte skylla på det längre. När rälsen är ute limmas en liten ståltråd in på baksidan av underkäkes-tänderna och i överkäken blir det en lös tandställning. Den skall jag ha dygnet runt i några månader och sedan på kvällen i ungefär 2 år eller så.

Efter allt detta finns det en liten risk att tänderna åker tillbaka en aning. Antagligen kommer de göra det. Bara en aning...
Detta påverkar mig djupt. Jag är jättekluven. Jag var nästan säker på att inte göra detta men efter att ha pratat med massa har jag börjat tänka om. Det enda jag vill är egentligen att bestämma mig för att göra det men då måste jag också vara säker på mitt beslut. Trygg med tanken på det.