Fruset hår och varma kramar

Jag sitter i skolan, på tok för tidigt. Jag har aldrig riktigt lärt mig klockan och nu ger det resultat. Hur som helst så är jag glad. Emma Pemms sitter bredvid mig, blå och orange. Smäktande rar. Dessutom träffade jag min tandställningsbeklädda vän Clara vid stågstationen i VB. Åh va härligt det var att krama henne.

Jag såg inte henne men en, vad jag trodde var en medelålders kvinna som insett att hennes tåg inte skulle komma och beslutat sig för att ta bussen. Jag vänder mig om och blickar bort mot backen för att se när bussen kommer. Några sekunder senare känner jag hur något slår mig i baken. Men herregud! Vad gör kvinnan! Tänker jag och vänder mig förvånat om. Där står en leende Clara med turban runt huvudet. Så som hon så ofta har. Älskade hon.

Hennes normala beteende fick mig att bli betydligt mindre rädd för min stålgrimma än jag var innan och hon påpekade att vi skulle bli så snygga när alltihop var avklarat. Hon har rätt. Fasen va snygga vi kommer bli!