Packa och städa

I princip det enda som gäller för mig idag.
Jag har städat toaletterna (lite lätt), tvättat några tvättar, dammsugit bilen och börjat packa min stora väska inför morgondagen.

Jag har konstigt nog bara ringt mamma en gång idag. De kommer nog bli några fler samtal innan dagen är slut. När jag har frågor som måste besvaras och är i nöd av goda råd. Då är det mamma man ska ringa. Hon har svaret på allt.

Imorgon börjar våran semester i Skåne. Det kommer bli en kulinariskt vecka rakt igenom. Till och med bilfärden dit. Muffinsen som jag och Elin bakade igår ska följa med och ätas. Mums, jag längtar.

Igår skar jag mig i fingret och nageln. Stackars mitt lilla pekfinger får sticka ut i luften hela tiden nu. Jag avskyr när jag skär sig eller liknande. Det hela gick så fort. Jag skulle bara skära bort det yttersta på limen och så kanade den iväg. Istället för lime skar kniven i mitt finger. AJ. Snabbt in med fingret under kranen. Pappa ställde sig bakom mig och sa hela tiden "Det är okej, det är ingen fara. Ta det lugnt". Jag svor och bankade med foten i skåpet under diskhon. Jag ville gråta. Inte för att det gjorde ont, för det gjorde det inte men för att jag varit så klumpig och för att jag drabbades av det här.

Jag andades snabbt och ryckigt. Paniken började komma. Min hörsel domnade bort och allt blev bullrigt. Jag blev jättevarm och genomblöt på ett par sekunder. Pappa drog mig mot stolen och sa åt mig att sätta mig ner. Jag vinglade och det blev svart för ögonen. Sen satt jag vid köksbordet med fingret uppe i luften och flåsade. "Andas djupa andetag" uppmanade pappa och jag gjorde som han sa. "Du ska ha i creme fraich och mjölk där i nu" sa jag åt honom och syftade på köttfärssåsen vi skulle ha i lasagnen. Pappa hällde med skakande händer i resten av ingredienserna och rörde i grytan.

Jag har kommit på att det hjälper att gråta över saker som stör en eller som plågar en. När man gråter reder man ut alltihop och förstår att det inte är så farligt som man tyckt innan. Det gjorde jag igår kväll när jag skulle sova. Frustrationen över min klumpighet och mörkret fick tårarna att trycka på så jag lät ansiktet förvridas en liten stund och någon tår föll. Sen var det bra med det. Jag såg plötsligt alltihop med lugnare och lite lättade ögon. Det var inte så farligt. Sen somnade jag.