Det är svårt att ta första steget ibland. Väldigt ofta.Så små saker som att resa sig ut sängen, gå och hämta en bok, ta ett baslut, ringa ett samtal.
Det är farligt med ensamhet Farligt eftersom det kan bli en vana.
Man kan fastna och tro att man mår bra där man är. Tro att man inte kan ha det bättre.
Det är bra att göra det man inte vill ibland. Bryta mönster och vidga sina avsmalnade vyer.
Drastiska händelser skakar om och öppnar ens ögon. Men det är svårt att våga.
Det är inte lätt att säga det man tycker. Vara helhjärtat ärlig.
Jag har blivit bättre på det men är inte helt trygg än. Det är en bit kvar.
När tiden rusar går det åt två håll, två saker händer.
Man kommer framåt, man tappar det förgångna. Tappar det som inte är.
Ett liv utan minnen skulle kanske förskona oss smärta, men beröva oss glädjen i vårt levna liv.
Vi skulle tappa kunskapen om vilka vi är, vad som tagit oss dit vi är nu. Tappa allt...
Om alla skulle älska sig själva, skulle världen vara lycklig?
Ingen mer avundsjuka och ilska. Fast skulle självgodhet och egoism härja.
Kan det någonsin bli bra? Alltihop. Kan vi någonsin vara nöjda, allihop, samtidigt?
Är lite stressad just nu, men det första om ensamhet ...SÅ SANT!!
SvaraRaderaPå tal om ärlighet vill jag passa på att säga Skärpning med stavningen :)) Det andra kan vi diskutera när vi ses! Kram Mamma ;))
Mamma: Tack för att du är ärlig:P Du får hjälpa mig att se mina misstag också. <3
SvaraRadera