Igår kväll slog det mig lite extra att det faktiskt är på riktigt. Alltså sen, när alla de här dagarna av firande är över och man står inför livet, då är det verkligen på riktigt. Cykelfesten, balen och studenten, allt det är overkligt, ofattbart skoj som bara händer och som kommer flyga förbi snabbare än vi vågar gissa. Sen står vi där, på egna ben mitt i en labyrint och skall försöka hitta den rätta vägen, vår väg. Inte längre hänvisade och tillrättavisade av en skola eller föräldrar. Inte utan att vi själv väljer det. Ja ni fattar vad jag menar.
Jag insåg detta och blev en aningens panikslagen. Ni vet sådär som man kan bli på kvällen när man försöker sova och plötsligt zomar ens medvetande ut och fryser fast i en kristallklar och skarp bild av den skärrade verkligheten. Hjärtats slag blir ljudliga och stressade. Tankarna flyger fritt bland alla måsten som fyller dig.
Dagarna fram till studenten blev plötsligt så stora och tydliga. Jag såg hur de tog plats i mitt synfällt och fyllde tiden. Tiden. Den som alltid är så opålitlig. Långsam tills det är för sent. Skyndande då den behövs.
Antagligen, troligen, förhoppningsvis...har jag inte så mycket kvar att fixa. Jag kan inte låta bli att föreställa mig paniken som skulle uppstå om jag insåg att jag glömt något. Glömt att fixa håret!! Nej det är inplanerat... Hjärtat bromsar igen. Skor! De ligger i en låda i mitt rum, just det. Hjärtat ilar i intervaller. Tills jag greppar tankarna, singlar ner bakom mina slutna ögon och glömmer. Somnar.
Jag tror inte jag är ensam om detta just nu.
SPÄNNANDE! GALET! UNDERBART!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar