Veckans timmar i Göteborg.

Okej. Den senaste tiden har bloggandet känts ganska motvilligt och utmattande. Jag har dragit mig för att verkligen sätta mig och skriva, även om jag faktiskt har saker att skriva om.
Nu ska jag i alla fall försöka sammanfatta veckan. Oj... En hel vecka har gått utan att jag skrivit om det här... Det är ju fruktansvärt dåligt av mig. Fy...

Nu har jag hämtat mig en kopp kaffe och min almanacka för att kunna sitta still här och skriva.

I onsdags var vi lediga. Egentligen hade vi klassens dag men vår lärare framförde lite diskret att man fick komma om han ville. Vilket då betyder att alla stannar hemma. Det gjorde där emot inte jag och Pyttan. Vi tog i och för sig en välbehövlig sovmorgon men vid 11 tog vi tåget in till Göteborg för att spendera dagen på ett café. Vi åkte till Haga och erövrade ett bord på Husaren. Där satt vi i kanske fyra timmar och tänkte, spekulerade, brainstormade, diskuterade, målade och funderade över allt som hade med vårt projektarbete att göra. När vi så småningom promenerade genom ett höstligt Göteborg hade vi inte åstadkommit så mycket praktiskt arbete. Det enda vi hade gjort var att skriva ner lite saker angående bokens karaktärer och handling men mest hade vi funderat och målat upp bilder över huv vi ville att det skulle se ut. Vi hade fått en klarar bild av helheten kan man säga. Dagen var definitivt inte onödig. Nu är förberedelserna i stort sett klara. Dock bävar jag inför att skriva de första meningarna.

Senare under veckan haffade vi Lars i korridoren och frågade om han kunde vara min mentor när det gäller skrivandet under projektets gång. Han var otroligt positiv och glad. Självklart skulle han hjälpa oss. Självklart.

Annars händer det inte så mycket under veckand vanliga dagar. Vi går till skolan. Skrattar oss igenom dagen på något sätt och åker hem, fikar, pluggar, tränar och äter knäckebröd. I fredags blev jag övertalad att följa med till Göteborg på kvällen för att se Håkan Hellström spela på Liseberg. Kvällen var klar och molnfri men Håkan blev en besvikelse eftersom han spelade sin nyaste platta från början till slut och jag kan inte en enda av de låtarna. Istället stod jag och Ellen och kastade avundsjuka blickar på kärlekspar som stod runt om oss i publiken.

När Håkan till slut var klar och gick på scenen för andra gången, började han spela vettig musik som man kunde sjunga med till. Då krokade vi arm allihop och hoppade högt, viftade med armarna och stampade fötterna. Jag hade Pyttan på ena sidan, Ellen på den andra och en Alice och hennes hästsvans som flaxade runt i luften som en piska. När Håkan frågade om vi hade någon att hålla i handen tänkte vi inte längre på alla lyckliga kärlekspar. Vi var ju lyckliga där vi stod. Och så tog vi varandras händer.

Förfrusna vände vi oss om och gick mot alla ansikten, bakåt i ledet, för att ta oss ut innan massan började röra på sig. Sedan vandrade vi, något mer hoppfulla, mot kvällens nästa stopp. Tanken var att vi skulle sätta oss på någon pubb eller så. Pyttans syster Matilda hade gjort oss sällskap och de två ledde vår lilla klunga mot Haga och Andra lång. Inte helt oväntat var allt väldigt fullt och vi var tvungna att fortsätta leta. Till slut hamnade vi på en pubb långt bort. Där satt vi och sjöng Michael Bublé, vek pappers-tranor och viftade på fingrarna.

Ganska snart skyndade vi ut för att ta spårvagnen till stationen. Den plötsliga kylan sköt in i våra kroppar och väckte liv i våra trötta sinnen. På spårvagnen satt jag och Ellen och pratade Kines-engelska med norsk brytning. Vi krattade oss till marken och grät av lycka, inte ett dugg intresserade av vad alla andra tänkte. Underbart.

På tåget somnade vi lite. Jag väckte oss när vi kom fram till Västra Bodarna och vi sa god natt till varandra. Jag cyklade hem i kylan. Fruktansvärd kyla. När jag kom hem skyndade jag mig ner i sängen och sjönk ner i madrassen. Känslan var perfektion och jag kände hur min kropp somnade under täckets varma omfamning. Sinnet lunkade sakta efter och jag mådde som en dåsande gudinna. God natt.