I morse när jag satt och åt mitt allt för lösa ägg (inte gott) och kollade på "Rudolf med röda mulen", kände jag plötsligt hur en gråt-attack for igenom mig. Det var jätteskumt! Spykänsla och sorg på samma gång. Jag undrar vad det kom ifrån. Ganska komiskt faktiskt. Jag sa för mig själv "Men vad är det meed mig?" och fortsatte hälla i mig ägget.
I alla fall, resten av dagen har ägnats åt lite tråkigt tvättande, även lite julklapps in slagning till ljudet av Peter Jöback. Det är stämningsfullt, faktiskt. Senare bakade jag pepparkaksmuffins med lingon som jag längtat efter att baka hur länge som helst nu. Jag tror att de blev supergoda, men jag har hållit mig ifrån att smaka. Det får bli senare i kväll med en kopp kaffe i pappas sällskap.
Det är konstigt hur jag älskar att vara själv och hatar det på samma gång. Jag går runt och försöker förgäves komma på något att göra men det slutar oftast med att jag dimper ner i soffan eller här vid datorn. Det är ganska ur trist. Jag vill göra saker, men samtidigt inte. Samtidigt flyr jag från sånt och fruktar spontana kvällar då man inte vet vad man ska äta, var man ska vara, var man ska sova, hur...
Jag sitter hemma och väntar på att klockan ska gå men när min pappa kommer hem blir jag inåtvänd och ibland sur. Han får utstå många onödigt ”tykna” kommentarer och onödigt skrikiga svar. Blä, vad jag hatar när jag blir sån. Sen är jag för stolt, eller vad det nu kan vara, för att säga förlåt.
Bara så ni vet så är det dan,före dan, före doppare dan. Visst är det pirrigt!!
I alla fall, resten av dagen har ägnats åt lite tråkigt tvättande, även lite julklapps in slagning till ljudet av Peter Jöback. Det är stämningsfullt, faktiskt. Senare bakade jag pepparkaksmuffins med lingon som jag längtat efter att baka hur länge som helst nu. Jag tror att de blev supergoda, men jag har hållit mig ifrån att smaka. Det får bli senare i kväll med en kopp kaffe i pappas sällskap.
Det är konstigt hur jag älskar att vara själv och hatar det på samma gång. Jag går runt och försöker förgäves komma på något att göra men det slutar oftast med att jag dimper ner i soffan eller här vid datorn. Det är ganska ur trist. Jag vill göra saker, men samtidigt inte. Samtidigt flyr jag från sånt och fruktar spontana kvällar då man inte vet vad man ska äta, var man ska vara, var man ska sova, hur...
Jag sitter hemma och väntar på att klockan ska gå men när min pappa kommer hem blir jag inåtvänd och ibland sur. Han får utstå många onödigt ”tykna” kommentarer och onödigt skrikiga svar. Blä, vad jag hatar när jag blir sån. Sen är jag för stolt, eller vad det nu kan vara, för att säga förlåt.
Bara så ni vet så är det dan,före dan, före doppare dan. Visst är det pirrigt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar