Jag bör nog byta tangentbord...

Nu vill jag skriva.
Jag vill skriva så det sprakar om tangenterna i det, vad jag nu ser, väldigt utslitna tangentbordet. Bokstaven N syns inte till och den högra sidan av M är snart helt bort skavt. Underligt...

Ja,ja. Jag vill skriva men jag vet inte om vad. Jag får dessa kickar ibland och då är det några enstaka ord som ekar i huvudet. Några vackra, smäktande, fläktande ord som inte har någon betydelse tillsammans men som själva säger så mycket. Ni ser. Jag flummar bara runt och skriver saker som saknar betydelse. Usch.
Jag vill börja skriva som jag en gång kunde. Texter med känslor och mening. Är detta för att jag är lycklig nu?

Elin,
min fina Elin,
säger att jag skriver som en poet.
Hon är allt för snäll och jag tackar henne för det.
Jag älskar när de orden används i samma mening. Jag-poet. Jag vill vara det. Djup.
Jag älskar i stort sett alltid när någon talar så om mig. Jag, någon speciell? Jaså? Men tack!
Okej, det här är en blogg och i bloggar ska blogginlägg skrivas. Inte sånt här fånigt babbel. Jag ska skärpa mig.

Idag kan man säga att vårat jullov började. Egentligen är det sista dagen imorgon, men det är en väldigt ”ovärd” dag, som mina kära klasskompisar alltid säger. Jag måste säga att jag gillar ordet. Det är smått skrattretande men ändå fyndigt. Jag borde börja använda det jag med.
( Till min fasa upptäcker jag nu att det gnisslar i hela tangentbordet när jag skriver. OJ! )
Det känns ganska ofattbart. Jullov. Nu? Men det är ju bara... Det var ju inte länge sedan det var... Vänta lite nu... Oj, hoppsan. Det är snar julafton. JÄKLAR, snart Julafton!
Det förtjänar att stavas med stort J.

Jag är så ”pepp” inför detta att jag skulle kunna steppa!
Detta är första året jag skrivit rim på i stort sätt alla julklappar. Min mamma är sjukt imponerad. Pappa är ganska medelmåttig med sina hyllningar. Som vanligt. Men jag antar att jag är bortskämd med mammas oerhörda engagemang och ivrighet när det gäller mina kreationer. Hon är helt underbar.

Det är vad jag ser mest fram emot, att läsa upp rimmen i min långa tomteluva och höra allas ” Aaah” som förklarar att ”det var fyndigt sagt” eller
”nej men oj så klurig du är Moa”. Sen när de har fått sin omsorgsfullt inslagna julkappa skall de beundra den lite och sen varsamt öppna den. När de inser vad som göms innanför det bruna pappret skall de spricka upp i ett innerligt leende och förtjust ropa ”åååååh”. Det skall bli ett spontant kramkalas och alla skall stormtrivas.
Det ultimata, perfekta, underbara...
Min dröm.

Men jag skall inbilla mig att det inte kommer bli så. Inte alls. Min mamma kommer inte ens kunna komma eftersom det är snöstorm...
Nej...nu blir jag deprimerad. Klart hon kommer.
Imorgon skall jag skriva ett lika långt inlägg... Kanske... Nu har jag i alla fall varnat er.

KRAM

// Moa Simone Ekman