Hej mitt vinterland

Idag gick jag och pappa ut på en välbehövd vinterpromenad. Solen sken tacksamt mot oss och frosten glittrade i träden. Det är som om vintern kommer på nytt. Hoppas det är lika fint imorgon, nyårsafton. Hur vädret än blir kommer det bli en underbar dag!

Visserligen börjar redan oturen göra sig påmind eftersom kläningen jag tänk ha på mig hänger genomblöt i tvättstugan, förbjuden att tumla. Att jag inte kunde tänkt på det lite tidigare.

Hur som hälst så ska inte en blöt klänning förstöra en härlig dag som denna.

En fläkt av hippiehår

När jag ock pappa åkte runt med bilen i stan, passerade vi en rolig syn. Det var en slags hippieman med längs brunt, tunt hår och risigt, långt skägg som kom gående på trottoaren med raska, flygande steg. Det var en lång, spinkig man med en skinande röd mössa till skillnad från hans andra kläder som var grå, grå, grågröna.

Ja, o så kul tänker ni. Verkligen Moa. Kul humor där. (Weirdo)
Men nu ska ni få höra. Det rolig var att runt denne mans halls, gungade min halsduk.
Inte min egna, nej den ligger i lådan i hallen, utan en likadan.
HAHA. Det lyste upp min dag något enormt.

Tack du okände hippieman.

Underbar dag!

Jag mötte Elin i Alingås vid 12-tiden. Vi småsprang mot varandra och kramades hårt. Det var behövligt. Jag har saknat henne.

Vi hade gått igenom alla affärerna och konstaterat att det inte fans något att ha redan innan klockan var 13. Elin föreslog att vi skulle åka till Allum istället och se om vi hittade något där. Sagt och gjort, vi gick till pressbyrån för att köpa ett hundrakort till henne men gubben i kassan sa "Dom är schlutt", och drog upp sin haka. Snabbt och enkelt krossades den planen. Istället satte vi oss på Ljungblads, detta mysiga, hederligt gamla café och drack kaffe.

Jag visade Elin "Pyssel Boden". Hon blev helt betagen av rosenpapperet och hennes gamla intresse av att (scrappa?) blommade upp på nytt. HAHA, rosor-blomma. Jag är kul utan att veta det. Jag föll pladask för ett blått och vitt papper som får mitt hjärta att växa. Så nu ska vi pyssla ihop varsin dagbok.

Nu sitter jag här i min trivsamma ensamhet och spelar musik på hög volym. Pappa är hos sin chef och badar badtunna med arbetskompisarna. Jag stortrivs här hemma jag. Han får gärna vara borta länge. Jag har myst med soppa och vitlöksbröd i skenet av brinnande ljus framför TV:n. Jodå, jag kan rå om mig själv.

Min spellista har jag döpt till Sophisticated. Jag älskar den.
Nu ska jag måla mina naglar i den tjejigt rosa färg som jag köpt idag. Så det så.

I'm saved!

Imorgon skall jag dricka kaffe och rå om mig med Elin.
Jag saknar henne.<3

Dessutom älskar jag lilla, vanliga, händelselösa, intetsägande men dock otroligt mysiga, café-täta, sockersöta, vänliga Alingsås. OO så jag trivs.

Jag kvävs av mitt täcke

Jag inbillar mig att anledningen till att jag inte får några kommentarer är för att det är så krångligt för alla att skriva dem, inte för att det inte är någon som läser.
Med modet uppe, fortsätter jag då skriva nonsens.

Ledighet gör mig lat och skygg. Jag gömmer mig under täcket i soffan och slutar klä på mig fina kläder. Jag äter julgodis och ångrar mig. Äter lite till. Jag blir smått deprimerad.

Någon måste rycka upp mig, ta tag i mig och få mig att skratta. Tvinga mig att anstränga mig lite, få mig att bry mig. Annars blir jag så här sur och inåtvänd.

Jag vill inget hellre än att fika på caféer och leta bland reavarorna. Trängas i en affär med tjock jacka och viska om dyra klänningar. Unna mig ett tjockt magasin, en tjock tröja eller en tjock bok. Så onödigt och så tillfredsställande.

Idag har jag med stor mörda lyckats skratta i all min förtvivlan. Rädda mig någon.



P.S. Detta låter mycket värre än det är, ta det inte så allvarligt D.S.

Jag får panik då jag tänker på det.
Ett silver smile.

Jag vill inte.
Jag vill verkligen inte.

Ho Ho Ho, va bra det blev.

Nu är det över. Snabbt går det. Allt för snabbt.

Till min stora förtvivlan lyckades jag inte njuta av det fullt så mycket som jag hoppats. Det gör att jag får lite smått panik. Men, men.

Allting blev bra. Min klänning var fin, håret var krulligt och jag lyckades bevara strumpbyxorna intakta under i stort sätt hela kvällen. Woho, för mig.

Man kan säga att Julaftonen började redan på morgonen. Pappa knackade på min dörr halv nio. Jag sa att jag bara skulle vakan lite först och en halv minut senare klev jag ut genom dörren för att möta pappas förvånade blick. Jag är en morgonmänniska, that's it.

En brasa sprakade och granen strålade, julaftons morgon är mysig som få. Efter den traditionella grötfrukosten kom jag till min stora förtjusning på att jag hade ett paket att öppna. Jag brukar nämligen alltid få ett paket på morgonen. Jag fick en bok med 500 muffins recept i och pappa fick en ”Asterix och Obelix”-tidning. Vi var båda så nöjda så.

Vid 11-tiden ringde mamma och frågade om pappa kunde gå ner och möta henne vid missionshuset så att han kunde köra den lilla biten upp för våran backe. Alla är rädda för den backen. Fram tills klockan var 12 visade jag henne vad som behövde visas, gran och sådan. Sedan började allt bärande. Alla julklappas skulle in till Oscar i huset bredvid, plus kamera, stativ, frukt, nötter och kakor.

En efter en anlände folket. Snart var hela släkten samlad och slog sig ner i soffan för att dricka glögg och äta kakor. Allas uppmärksamhet var på lilla Wilma som var så söt i sin illröda, eller brandgula klänning. Detta var hennes första jul. Klockan 3 blev det Kalle och jag och Hanna satt och sjöng med i sångerna och hoppade i soffan. Wilma var helt fascinerad av TV:n och satt som fastnaglad när Kalle tog kort på alla fåglarna.

Sen var det dags för den norska, mumsiga julmaten. Det var sinnessjukt god. Mer behöver inte sägas. När klockan var 6 satta vi igång med att dela ut julklapparna och jag tror nog att Wilma slog mig i att få mest julklappar. Fast jag fick dom finaste, så det så! Alla blev jätteglada för de julklapparna de fick av mig, mamma och pappa vilket gjorde mig super glad. Vi var klara vid 9 tiden. Det måste vara något slags rekord.

Halv 10 satte vi oss för att avnjuta riskrämen med mandeln i. Jag var jätte spänd på vem som skulle få den och hängde över allas tallrikar för att försöka hitta den. Det visade sig, tro det eller ej, att den låg i min egen tallrik! Mitt rim var sådär. ”Tack för gröten, i den låg nöten. Det var roligt för mig, men inte för dig.” Jag fick en liiiten, liiiten kikare. Pappa blev avis.

Tack för alla julklapparna!

Idag åker vi till Gräfsnäs för jul nummer två. Mer om det senare. KRAM

Förberedelser

Jag har tänkt sen i november att jag skulle ta med mig en mjuk pepparkaka till Maggan på julafton som alla kunde ätit till glöggen. Det tänker jag fortfarande göra men jag blir skit skraj och nervös när jag ska bjuda på något jag bakat. Jag vill att det ska vara gott! Det är det värsta jag vet när de man bjuder på inte är så smaskigt och de stackars människor som äter inte vågar säga något utan håller god min. Sen går de hem och skrattar åt min misslyckade skapelse.

Usch, nightmare!

Nu är det så att det står en mjuk pepparkaka på köksbänken och jag har bestämt mig för att inte dela den och se hur den smakar utan komma till grannarna med en fulländad kaka. Detta gör dock att jag är ännu mer osäker. Pappa har försökt lugna mig och jag ska försöka sansa mig så gott jag kan. Det kan ju inte vara så farligt. Eller?...

God morgon!

Det har tydligen snöat hela natten så nu är det alldeles bulligt, dovt och vitt ute.
Juligt så det förslår.

Idag är dagen före. Dagen innan dagen. Ni vet alla vad jag talar om. (Alla som läser detta vilket antagligen inte är särskilt många än så länge). Julafton.

Dagen skall ägnas åt att handla friskt frukt och andra förnödenheter på Maxi ( OOOO, Elin, Maxi!!! OOOH :P), packa in den sista stackars julklappen, fika med pepparkaksmuffins (de blev goda!) och till sist en hel del väntat tills det är dags att klä granen. Den släpade vi upp från slänten i söndags. Vår alldeles egna gran. Pappa påstår att det är den finaste han någonsin haft men jag tror att han är lite förblindad av just det faktum att han sågat ner den för egen kraft och dessutom är hans minne lite på sned.

Han har i alla fall lovat mig att vi ska klä den tillsammans. Då ska jag äntligen få sätta på LP-skivan med Elvis som jag hållt mig från att lyssna på ända sen oktober. Det är tradition att klä granen till ljudet av den mullrande rösten. Jag längtar redan.

Jag undrar om jag längtar mest till att mamma skall komma, att träffa släkten, att ge paket, maten eller stämningen imorgon... Det är nog allt ihopa.

Pepparkaksmuffins och min stackars pappa

I morse när jag satt och åt mitt allt för lösa ägg (inte gott) och kollade på "Rudolf med röda mulen", kände jag plötsligt hur en gråt-attack for igenom mig. Det var jätteskumt! Spykänsla och sorg på samma gång. Jag undrar vad det kom ifrån. Ganska komiskt faktiskt. Jag sa för mig själv "Men vad är det meed mig?" och fortsatte hälla i mig ägget.

I alla fall, resten av dagen har ägnats åt lite tråkigt tvättande, även lite julklapps in slagning till ljudet av Peter Jöback. Det är stämningsfullt, faktiskt. Senare bakade jag pepparkaksmuffins med lingon som jag längtat efter att baka hur länge som helst nu. Jag tror att de blev supergoda, men jag har hållit mig ifrån att smaka. Det får bli senare i kväll med en kopp kaffe i pappas sällskap.

Det är konstigt hur jag älskar att vara själv och hatar det på samma gång. Jag går runt och försöker förgäves komma på något att göra men det slutar oftast med att jag dimper ner i soffan eller här vid datorn. Det är ganska ur trist. Jag vill göra saker, men samtidigt inte. Samtidigt flyr jag från sånt och fruktar spontana kvällar då man inte vet vad man ska äta, var man ska vara, var man ska sova, hur...

Jag sitter hemma och väntar på att klockan ska gå men när min pappa kommer hem blir jag inåtvänd och ibland sur. Han får utstå många onödigt ”tykna” kommentarer och onödigt skrikiga svar. Blä, vad jag hatar när jag blir sån. Sen är jag för stolt, eller vad det nu kan vara, för att säga förlåt.


Bara så ni vet så är det dan,före dan, före doppare dan. Visst är det pirrigt!!

Jag bör nog byta tangentbord...

Nu vill jag skriva.
Jag vill skriva så det sprakar om tangenterna i det, vad jag nu ser, väldigt utslitna tangentbordet. Bokstaven N syns inte till och den högra sidan av M är snart helt bort skavt. Underligt...

Ja,ja. Jag vill skriva men jag vet inte om vad. Jag får dessa kickar ibland och då är det några enstaka ord som ekar i huvudet. Några vackra, smäktande, fläktande ord som inte har någon betydelse tillsammans men som själva säger så mycket. Ni ser. Jag flummar bara runt och skriver saker som saknar betydelse. Usch.
Jag vill börja skriva som jag en gång kunde. Texter med känslor och mening. Är detta för att jag är lycklig nu?

Elin,
min fina Elin,
säger att jag skriver som en poet.
Hon är allt för snäll och jag tackar henne för det.
Jag älskar när de orden används i samma mening. Jag-poet. Jag vill vara det. Djup.
Jag älskar i stort sett alltid när någon talar så om mig. Jag, någon speciell? Jaså? Men tack!
Okej, det här är en blogg och i bloggar ska blogginlägg skrivas. Inte sånt här fånigt babbel. Jag ska skärpa mig.

Idag kan man säga att vårat jullov började. Egentligen är det sista dagen imorgon, men det är en väldigt ”ovärd” dag, som mina kära klasskompisar alltid säger. Jag måste säga att jag gillar ordet. Det är smått skrattretande men ändå fyndigt. Jag borde börja använda det jag med.
( Till min fasa upptäcker jag nu att det gnisslar i hela tangentbordet när jag skriver. OJ! )
Det känns ganska ofattbart. Jullov. Nu? Men det är ju bara... Det var ju inte länge sedan det var... Vänta lite nu... Oj, hoppsan. Det är snar julafton. JÄKLAR, snart Julafton!
Det förtjänar att stavas med stort J.

Jag är så ”pepp” inför detta att jag skulle kunna steppa!
Detta är första året jag skrivit rim på i stort sätt alla julklappar. Min mamma är sjukt imponerad. Pappa är ganska medelmåttig med sina hyllningar. Som vanligt. Men jag antar att jag är bortskämd med mammas oerhörda engagemang och ivrighet när det gäller mina kreationer. Hon är helt underbar.

Det är vad jag ser mest fram emot, att läsa upp rimmen i min långa tomteluva och höra allas ” Aaah” som förklarar att ”det var fyndigt sagt” eller
”nej men oj så klurig du är Moa”. Sen när de har fått sin omsorgsfullt inslagna julkappa skall de beundra den lite och sen varsamt öppna den. När de inser vad som göms innanför det bruna pappret skall de spricka upp i ett innerligt leende och förtjust ropa ”åååååh”. Det skall bli ett spontant kramkalas och alla skall stormtrivas.
Det ultimata, perfekta, underbara...
Min dröm.

Men jag skall inbilla mig att det inte kommer bli så. Inte alls. Min mamma kommer inte ens kunna komma eftersom det är snöstorm...
Nej...nu blir jag deprimerad. Klart hon kommer.
Imorgon skall jag skriva ett lika långt inlägg... Kanske... Nu har jag i alla fall varnat er.

KRAM

// Moa Simone Ekman