En klago-text. Var berädd

När jag lutar mig ner för att ställa in tallriken i diskmaskinen, drar det och ryser i hela ryggen. Det är som att hela huden är spänd och öm En ynka beröring känns långt in i märgen.

Det är tråkigt att vara sjuk med vid medvetande. Så länge man fastnat i TV:ns värld är allt okej. Tiden flyter på utan att suga lust ur en. När så filmen eller programmet slutar skjutsas man tillbaka till sin ömkliga lilla verklighet i soffan under täcket och vips är man oduglig. Lat, äcklig, trött, pluffsig. Man tänker; Näää, nu sitter jag ju bara här och gör absolut ingenting vettigt. Skärpning.

Jag försöker skärpa mig. Börjar fundera på att tvätta, göra någon läxa eller skriva på projektarbetet. Ändå stannar jag kvar i soffan. Möjligtvis stänger jag av TV:n och läser lite. Kanske sätter jag mig vid datorn men det är ju knappast bättre.

Jag hatar detta självförakt som grämer mig så fort jag blir sjuk och orkeslös.
Mamma, du behöver inte tala om för mig att jag inte borde känna så här. Jag vet. Det går bara inte att tänka bort. Möjligtvis de stunder då jag mår lite sämre och hostan bryter upp min ömklighet. Möjligtvis då.