Precis nyss!

Jag sitter på Gail's. Har suttit här ett bra tag nu med min dator och fikat på en underbar morotskaka. En man kommer då fram till mig med en bund reklamblad i handen. Han vill uppenbarligen sälja något och jag vet redan att jag ska säga nej. Jag fattar ingenting när han visar mig bilder på någon slags vattenvärld för barn. Vad skulle jag med det till. Jag säger nej, om och om igen men han går inte. Medan han fipplar med pappret han håller i handen föser han sakta den andra bunten som ligger på bordet, lite längre åt sig. Då slår det mig; låg det inte något där under? Hade inte jag min mobil där? Mitt hjärta börjar pumpa och jag lyfter på bunten utan att tänka på det och mycket riktigt, där ligger min telefon. Jag blir knallröd och varm, hjärtat bultar ännu hårdare och ilskan i mig knastrar. Den jäkeln försökte precis sno min mobil mitt framför ögonen på mig!

Jag grabbar i alla fall tag på min mobil och lägger den på andra sidan bordet, kollar på honom igen och säger "No, I don't want anny." Han inser så klart att han blivit genomskådad och att han misslyckats så han mumlar något om 5 punds och går till någon annan.

Paniken i mig kommer stegvis efteråt. En kvinna som sitter nära mig tar upp sin jacka och jag ryggar till och stirrar på henne, övertygad om att hon stjäl något från mig. Hennes blick är förvånad och lite rädd. Jag kastar en snabb blick på min mobil och försäkrar mig om att den är säker. Inser sedan att jag inbillat mig och ler tafatt åt henne innan jag återgår till att meddela Twitter om händelsen.

Fy.
Tänk om han hade lyckats. Tänk om jag inte reagerat och först några minuter senare letat efter mobilen för att då inse att den är borta. Jag hade slagit mig själv blå om det varit så. Vilken hiskelig tur i den fruktansvärda händelsen. Oj, oj, oj. Min tillit till människor kommer vara annorlunda från och med nu.