Way out west - Dag 2

Band-upplägget för andra dagen såg mycket lovande ut med First Aid Kit, Billy Bragg, Ane Brun och inte minst Bon Iver.  Under morgonen hade regnet fallit utanför fönstret men några minuter innan det var dags att ta sig till tåget hade det gjort uppehåll. Faktum är att det till slut hettade på axlarna när vi stod och såg upp mot scenerna och solen bröt fram för en stund bakom molnen.

När vi väntade på First Aid Kit fick vi dock dra fram regnjackorna en liten stund men endast några droppar föll. Frida var vacker i sin plast-poncho med ryggsäcken på magen under. Hon såg ut som en höggravid sopsäck, glad och skrattig. Klara och Johanna var för övrigt bedårande vackra på scenen och vacker sång som alltid.

Vi åt lunch/middag på trottoaren, "det vanliga stället" (bredvid bajjamajjorna, komiskt nog). Jag åt en smaskig tallrik med rostad färskpotatis, haloumi, sallad, äppeltzatziki och jordgubbar. Sedan förberedde jag även den långa väntan som stod framför oss med att köpa rostade mandlar. De behövdes när vi köade för att se den efterlängtade spelningen med Bon Iver. Vi stod och väntade, ihoptryckta som stjälkar i en stor bukett. 

Konserten var magnifik! Mot slutet hoppade hela folkmassan och dundrade mot himlen till tonerna av Skinny Love. När bandet lämnat scenen blev de utropade igen av publiken och det blev allsång. Alla sjöng raden "What might have been lost". Högre, högre, HÖGRE. Ända tills vi och bandet skrek ut i himlen. Bandet gick av scenen igen men sången ljöd vidare. Det var magiskt. En sån enighet. Alla, helt främmande för varandra, sjöng tillsammans i natten.

Sen blev det kaos för alla längst fram skulle ut först, trodde de, medan de där bak promt stod kvar. Man blev platt som en plätt. Sedan dansade vi till Blur på vägen till toaletterna innan vi fortsatte kvällen på Stay out west. 

Vår lilla grupp delades på mitten tyvärr men vår lilla bit hade det kul. Jag, Pyttan och Frida hamnade på en uteservering vid trädgården bland alla fredagsfestande medelåldersmänniskor. Det var live-musik i form av en mullig man i vit stass och vax i luggen. Han sjöng "gamla godingar" och vi spelade luftgitarr som om det var det enda vi någonsin gjort, svassade fram mellan borden i ett konga-tåg och drack öl. 

Efter ölen återförenades vi med våra vänner och dansade oss svettiga i en källare innan vi tod tre-tåget hem. En TOPPENBRA dag och ännu var det inte slut. Tredje och sista dagen fanns kvar.