Ingen paprika i världen kan rädda mig nu.

Sjukdomen sveper över mig som en dovt, ljudisolerat täcke. Den är kall, varm, kall och varm. Den är tung och trycker ner mitt huvud och tynger ner mina steg. Jag får bära den och mig själv och jag blir trött. Jag behöver skrika för att höras så min hals är svullen och öm. Den slår lock för mina öron som kämpar för att höra och blir onda på kuppen. Ändå är det täcket jag vill krypa under. Duntäcket. Krypa ner och tänka bort sjuktäcket.