Imorgon är jag sjuk

Små fragment av vishet träffar mig. Dagligen. Ynkliga men ändå.

Som när jag gick ifatt en liten pojke som lixom jag, var på väg hem från skolan. Jag såg honom inte i horisonten först men plötsligt dök han upp och snart var jag förbi honom. Såklart beror det på att mina ben är längre än hans men också för att jag inte är ett barn. Det finns en tid, jag vet inte när den kommer, då man börjar skämmas för att prata för sig själv så att folk hör. Man stannar inte längre upp på vägen, plockar upp en pinne och använder den som käpp. Inga avstickare i busksnåren, inga snöbollar kastade mot trädstammarna, inga nynnande melodier. Så snabbt som möjligt, går jag vägen hem. Innan lekte jag vägen. Det tog längre tid då men då hade man också tid.

Detta var ett väldigt dåligt exempel men också det enda jag kom ihåg. Små fragment flyger lätt bort i vinden om man inte fångar dem på papper. Då kan man i alla fall jaga den och plocka upp den.