Uppdatering - Juldagen

Min mor sov på soffan natten till juldagen. Det var mysigt att kunna komma med kaffe till henne och kura ner sig brevid henne i allt det varma.

Frukosten varade länge. Vi satt alla tre och pratade om vad som. Mamma smakade på allt bröd jag bakat och hon tyckte verkligen om det. Vi drack kaffe från vår nya bryggare. Åt köttbullar från kvällen innan och hade det rakt igenom mysigt.

Sedan kunde jag diskutera kläder med henne och få hennes åsikt utan att behöva ringa eller skicka mms som jag annars behöver göra.

Vi åkte i två bilar till Linda, Camilla och Johnny för att lämna julklappar och prata lite. Väl där fick vi kaffe och småkakor. Jag hade fluga.

Något försenade körde sedan jag och pappa iväg till Annika för jul nummer två. Ovanligt många vad där. Bland annat Andras och Annika med sin lilla flicka Hanna som föddes för några månader sedan. Helt bedårande! Till och med Lars var där.

Vi stod och pratade ett tag i klungor medan maten dukades fram av en virrig värd. Vi åt gott och drack julmust. Sedan spelade systrarna Ekman och Sandra spel medan i stort sett alla andra tittade på. Vi skrattade högt åt Elisabeths dåliga minne och usla visslingar och Christinas uttal; "Artischt".

Efter leken vad det kaffe och kakor. Så typiskt Ekman. Varför äta kakor när man sedan ska äta ris ala malta? Hur som helst vad det gott och kaffet satt fint. Kvällen skyndade vidare med en frågestund som Elisabeth ordnat. Jag parade ihop mig med Elin. Vi fick 10 rätt av 12. Awesome! dock vann vi inte.

Sedan blev det julklappsutdelning. Sandra, som jag köpte till, blev nog riktigt glad för boken jag valde; Niceville. Själv fick jag badskum och hudkräm med doft av lavendel, badtofflor och choklad av Sarah.

Mot kvällen satt alla i vardagsrummet, i soffan, på stolar och på golvet, för att se på Kosystrarna. En dokumentär om två systrar som har en gård med kor. Alla förundrades och fascinerades av dessa kvinnor. Framför allt den äldre systern vars rygg typ var helt av. Hon gick med den ihopfälld som ett upp och nervänt V. Helt sjukt...

Sedan drog sig alla hem så smått och det var den julen.
Även denna dagen gick äckligt fort och redan nu är det tre hela dager efter jul.

Hoppas ni har haft en fin jul ni med och att ni kanske lyckats njuta mer av den än vad jag har. KRAM på er <3

Uppdatering - julafton

Det är verkligen TRADIGT att skriva här och det gör ju knappast texterna bättre.
Så kan jag ju säga också att "Det är inte ni, det är jag". Det är jag själv som inte orkar, inte vill och inte gör. Inte skriver, tar kort och berättar.

Ja,ja.
Julen är över. Det gick fortare än någonsin. För första gången i mitt liv, tror jag, missade jag delar ur Kalle anka eftersom en gryta behövdes plockas fram. När sedan Wilma fick syn på mig i köket och jag, dum som jag är, lekt lite kurragömma med henne bakom stolarna, fick jag ingen lugn stund utan var tvungen att hoppa på ett ben längs med twistermattan.

Eftersom julen var hemma hos mig och pappa fick man med ens en massa ansvar. Plocka fram, visa var, visa hur, hjälp till, plocka bort mm. Det gjorde absolut ingenting men tiden gick fortare än någonsin. Jag han inte ens längta efter att öppna julklapparna.

Efter maten fick jag smyga ut genom utterdörren och ner till de parkerade bilarna för att ta på mig en mask. Japp, jag skulle vara tomte. Det var sjukt läskigt! Hjärtat bultade på mig. Allt jag kunde tänka på var att hålla igen min rock så att mina vanliga kläder inte syntes, mörka ner rösten och försöka att se något trots plastansiktet som hängde framför mig.

Det hela var så klart för Wilmas skull. Hon var ganska rädd men nyfiken. Hoppas bara att hon inte såg att det var jag.


Jag fick i stort sett allt jag önskat mig och lite till.

Två underbara koppar med gammaldags blommönster i vitt och blått av Siv och Christer. (Tomten)
En Glee-box av Maggan , Sacke och Oscar.
En kokbok med chokladrecept av Hanna och Mikael.
En novellsamling med Karin Boye av pappa
Fyra gamla, vackra stolar av mamma och pappa.
En underbar ostkupa av mamma, vilket jag inte önskat mig med fick ändå.

Plus massa annat kul!

En mycket bra jul som jag nog bara kommer minnas tack vare att granen stod där den stod, jag var tomte, julklapparna och att jag gjorde en egen rödkålssallad till julbordet. Resten är i en dimma. Det bara passerade i all sin hast. När ska man lära sig att njuta!

Tack för alla julklappar!

Tiden krymper, snart är det dags.

Elin påminde mig idag om att det faktiskt är dan före dan före dopparedan imorgon. Skolanslutning och allt.
Jag längtar till själva julafton något kopiöst. Inte efter julklappar. Inte bara i alla fall. Det är en bonus. Jag vill ha mat, en ursäkt att vräka i sig, en glad och busig Wilma, folk i huset, stök i köket, värmande glögg, samtal, skratt och glada ögon.

Idag fick vi hem granen som Oscar med familj har huggit ner för egen hand. Den var helt perfekt! Inte alls gles som Oscar varnade mig för. Den skall pyntas imorgon med torkade äpplen, chokladkulor, halmfigurer och röda julgranskulor med Elvis sjunger ifrån LP-spelaren. Jag har faktiskt hållt mig borta från att spela den. Den skall snurra sina första varv då julgranen pyntas och kläs fint.

Jag gjorde för övrigt en ruskigt äcklig morotssoppa idag. Inte så besviken dock. Tack och lov var jag inte så hungrig och hade ända massa nybakt bröd att trycka i mig. Dessutom har pappa griljerat skinka som vi nog smakar på lite senare. Jag ser faktiskt fram emot det. Lustigt.

Ho, Ho, Ho på er. Ses i jul!

Idag är det 8 dagar kvar.

Som om det vore något nytt, skall jag nu meddela er att det snart är jul och (åter igen) har det gått rysligt, rasande, ruskigt fort. Man hinner inte med. Verkligen inte.

Det är mycket i skolan som skall vara ur vägen när vi äntligen går på jullov. Tack och lov kunde jag lämna in de sista två radiouppgifterna i torsdags. Det känns bra när man har haft en effektiv dag i skolan.

Nu återstår bara kampanjen och en bokrecension Sen är det jullov... Knas...



Julen 2011 för den Franssonska julen (Jag tänkte skriva Franska, men kom på mig själv. Va spännande det hade varit om det varit sant dock... En fransk släkt och en fransk jul... hm...) skall hållas här hos mig och pappa. Det gör det lite extra stressigt. I och för sig krävs det bara en ordentlig städdag för oss och så är vi klara. Maten kommer ju till oss så det slipper vi oroa oss för.

Stressen jag talar om är just stress eftersom jag glömmer av den hela tiden och får då en chock när det går upp för mig att jag har en del kvar att göra. Som tex köpa de sista julklapparna. Annars är jag faktiskt ganska lugn. Ingen julstress, inget jul-måste i form av pynt och annat, men en gnutta julkänsla har jag nog lyckats skaffa mig. Eller snarare en liten längtan och förväntan för julafton. Vardagen är knappast tillräckligt julig för att ge mig julkänslor utan jag får förlita mig på hoppet om den stora dagen.

Jag minns att Clara någon gång, för fasligt länge sedan, sa att jag såg på julen på ett allderless för mäktigt sätt, att jag prisade den mer än det var värd och att jag på så sätt alltid blev besviken. Tyvärr stämmer det till en viss del. Det blir aldrig så bra som jag hoppats och dessutom tar den slut så förbaskat fort. Jag är ändå en hoppfull liten varelse som älskar att längta och drömma. Så jag säger; tack för omtanken men jag får helt enkelt riskera en besvikelse för en månad av pirrig förväntan, mat och sötsaker i mängder, lycköppning och att dricka sig varm på glögg med släktingar.

Puss
God Jul

Mini-jul

Snart, om kanske tio minuter, kommer två flickor att knacka på min dörr och krama mig hårt. Om kanske en dryg timme kommer en Elin att knacka på hon med och jag kommer krama henne lika hårt.

Vi ska fira mini-jul idag!
Julmat, glögg, pepparkakor, lussekatter, juleskum, julmust, mini-gran, julmusik och finkläder. Hela rasket!

Själv har jag gjort min absolut första jansson någonsin, enbart för min egen skull. Inget julbord utan jansson, annser jag. Förutom det har jag gjort brända mandlar som blev lite misslyckade med förhoppningsvis goda.

Åh va vi ska ha det förträffligt!
Kram på alla er andra!

Helgfirande

Om två dagar fyller Oscar 18 år. Det är väldigt konstigt eftersom han redan är 18 i mitt huvud. Jag frågar honom alltid om han hade det kul när han var ute med kompisarna kvällen innan och han får då påminna mig om att han inte var med eftersom han är under 18. "Åh jusste ja!" säger jag då. Om och om igen. Snart är dock kaoset i min hjärna återställt då han äntligen blir myndig.

Igår firade vi honom lite i förväg. Mamma kom nämligen hit eftersom hon inte kan komma en dag mitt i veckan. Så Oscar, Maggan, jag och mamma fikade på Nygrens efter att jag slutat, lånade film som vi såg på nere i Oscars soffa, åt god, god mat tillsammans med Sacke, såg mer film och drack kaffe sent på kvällen och skrattade åt Robert Gustavsson. Då hade även pappa anslutit sig och kvällen slutade ungefär 01:30.

Idag är det en vecka sedan första ljuset tändes. Alltså är det andra advent. Ni får hålla till godo med denna bilden eftersom jag inte tagit någon ny än. Så här ser våran adventsljusstake ut i år. Enkel och väldigt trevlig, tycker jag.
Idag ska jag umgås lite med mora' mi. Kanske åker vi till stan.

Hur som hälst. God Jul på er.

Ännu en tanke som klottrats ner.

Det är synd att fördelarna med träning går så omärkta förbi. Det krävs vakenhet för att ens upptäcka dem, en enorm viljestyrka för att komma ihåg dem och sedan förtroelse för att tro på dem.


Jag tränade idag. Inger speciellt med det. Inte heller något värst jobbigt pass. Faktum är att tanken på att inte ens gå dit präglade hela min morgon. Väl där funderade jag flera gånger på att gå tidigt och helt enkelt strunta i det.

Hela dagen har jag varit loj, orkeslös och viljelös. Så kommer jag hem, tar en snabb dusch, kokar kaffe och mixar mig en smoothie och sätter mig vid köksbordet. Allt är bara väldigt bra där i tystnaden. Så väldigt bra. Jag tror till och med att jag kommer på mig själv med att le.
Ja. Faktiskt. Där sitter jag och sväljer varmt kaffe, kollar igenom twitter och njuter. Det är konstigt att man oftast njuter utan att veta det. Jag vet inte hur det är med er men jag kan aldrig njuta när jag verkligen vill det. Varje jul säger jag åt mig själv att njuta av hela dagen. Ändå känner jag mig aldrig nöjd när dagen är slut. Det känns som att jag kastat bort den och inte vårdat den tillräckligt.

Dessutom är det ofta så för mig att jag njuter när jag inte gör något särskilt När det egentligen inte ska vara härligt och mysigt. Jag myser ofta när jag sitter med kompisar i skolans café och lyssnar på deras prat, dricker mitt kaffe och spelar wordfued. Sticker in med en kommentar då och då. Skrattar lite. Lyssnar och betraktar dem. Sådant kan vara perfekt.

Idag var det perfekta för mig att sitta i ett tyst hus och glömma tiden för en stund.

Men det var ju inte detta jag skulle prata om. Idéen med inlägget var ju den otroliga ork som infaller när man tränat. Se bara på det här inlägget som ett bevis. Aldrig att jag skulle orkat med att sätta mig här och skriva detta igår. Då vill jag minnas att jag istället låg i soffan och mådde dåligt för att jag inte gjorde något vettigt. Idag har jag istället läst några kapitel i min bok, fått ihop min budget för kampanjen i skolan och skrivit ihop en text om symbolism. Allt detta och så sitter jag nu och skriver för fulla muggar. Det är ju fantastiskt!

För att summera detta då; träna! Du får igen den lilla tid det tar flera gånger om tack vare den nya energin du får utav det. Gör det, även om det inte görs till det ytterta. Det ger ändå resultat. Både i energi och självkänsla

Kram på er. Förlåt och min långa predikan varit en plåga.

Det är läskigt att leva i nuet.

Det blir alltid tomt i mitt huvud när jag sätter mig här för att skriva. På kvällarna, när jag släcker lampan, yr ideer och kloka ord. Nu. Inget.

Jag funderade på att skriva en text om svårigheten med nuet. Det var en tanke jag hade med att vi har svårt för att se på nuet med en glad inställning. Det är lättare att i så fall se bakåt eller framåt.

Vi brukar alla bli lite nostalgiska ibland. Drömma oss tillbaka till lyckliga dagar och minnen. Även det som då var svårt går att göra positivt. Man lärde sig något och nu när det är över kan man till och med vara tacksam.

Nästan alltid sitter jag med kompisar och drömmer om framtiden, som egentligen är ganska skrämmande. Ändå ignorerar vi ofta det och pratar på om egna lägenheter, länder vi ska resa till, saker vi ska köpa, folk vi ska träffa. Hoppet finns där och det är starkt. Nu har dock ångesten smugit sig in även där. Frågor om vart man ska plugga, vad man ska bli och hur man skall klara sig, börjar cirkulera. Det slutar ofta med att man viftar bort det eftersom det är för jobbigt.

Kanske har framtidsdrömmarna och den lyckliga fristad de skänker, blivit hotade eftersom en avgörande del av vår framtid har blivit aktuell. Det är nu vi ska välja vår framtid. I stora, dramatiska drag i alla fall. Nuet är skrämmande. Det är verkligt och det sker utan att man kan göra något åt det. Vi har inget val. Det går vidare ändå. Just därför är det svårt att prata om. Det finns ingen tidsskillnad emellan tanke och handling.

Tiden agerar som en slags vaddering. Den läker sår från förr och förminskar svårigheterna med framtidens planer. I nuet har vi inget skyddsnät som det. Det vi säger ska bli av eller inte. Vi kan inte skylla på att det var länge sedan eller att vi var unga då och inte vist vad vi sa. Inte heller kan vi hoppa förbi det onda och se på det från avstånd.

Detta var min tanke. Att vi allt för ofta undviker nuet genom att prata om det som är långt bort.

En text skriven på Vasa café med Pyttan.

Det ilar längs ryggen då små pustar av kylig november drar in genom den öppna dörren. Nersjunkna i gatan tittat vi upp på folk som passerar utanför fönstret. Vasa Allén är prickig. Ett klarblått täcke drar över staden. Sjunker ner och tar över. Nere hos oss kastas skuggor av elektroniskt ljus över väggar och golv. Det är ojämnt och hårt. Det är som om någon har plöjt en åker på väggarna. Slarvigt och ojämnt. Utan vett och förnuft. Vita vågor i taket och bruna fiskben till golv. Det smakar choklad och acceptans. Kravlöst. Jord i kanterna och löv på borden. Vi sitter i höst. Likt det blå täcket över staden, faller vintern över oss.

En lördagskväll som ingen annan.

Lamporna har fått vara tända hela dagen. Det är verkligen grått ute. Huset har städats och jag har gjort lite nytta idag för att på något sätt fördriva tiden fram till 19-tiden ikväll. Då kommer ett helt gäng med härliga människor hem till mig för att sitta på golvet, äta snacks, frukt, godis och spela spel. Förhoppningsvis blir det mycket skratt och härliga diskussioner också.

Just nu peppar jag mig själv med hyper-musik och...matar katten. Kanske inte den bästa kombinationen men det är vad jag har. Jag ska plocka fram lite ljus och dylikt för att göra det lite mysigt. Pappa kommer nog hem snart innan det blir dags för honom att åka här ifrån igen. Han skall nämligen till Siv och Christer ikväll och bada badtunna, endast för att hålla sig undan. Han är fin han.

Macchiato = befläckad

Jag har fått skäll. Dels från min omgivning och dels från mig själv över att jag inte skriver. Uppdaterar försent. Fy.

Kanske är det för att det inte hände så himla mycket skoj i mitt liv. Jag skall ändå försöka solla bland allt det gråa och hitta de fåtal nyanser som finns där. Varsågoda.

I tisdags var jag på kaffekurs på Nygrens. Jag blev väldigt glad när de frågade om jag ville komma dit och såg verkligen fram emot det. Jag var både förväntansfull och nervös inför tanken att vi själva skulle få testa på hur man gör.

jag samåkte in till stan med Frida Jareteg som också skulle dit. På vägen gjorde jag även henne nervös med mitt prat men vi hade ingen anledning till oro. Vi klev in i ett varm Nygrens och rannsakade montern. Det fanns en del nyheter som verkade spännande bla chai-tryffel och en maffig chokladkaka med smak av apelsin.

Fler ur personalen dök upp och till slut var vi över tio stycken förväntansfulla och rastlösa själar. Så småningom kom två killar från Bergstrands kafferosteri som levererar kaffe till Café. En brunbränd kille med lite överklass i rösten, men väldigt enkel och trevlig. Han såg alla i ögonen och skakade hand. Mattias tror jag han hette. Den andra var blek och stod mest bredvid och tittade på, en studerande.

Vi samlades på övervåningen där Mattias höll en kost föreläsning om kaffe i allmänhet och såklar även om deras egna kaffe. Han talade om att alla bönor har olika karaktär och smak. De kan vara beska, söta, smöriga, starka. Varje kaffeland har en egen böna och därför blandar man bönor från hela världen för att få rätt smak på kaffet. Det kommer från Brasilien, Java, Colombia mm. Så finns det även två olika sorters bönor; robusta som är det billigaste. Det är lite grövre och träigare. Sen finna arabica som är det lite mer finsmakande kaffet. Även dessa två blandas då i samma påse för att få en bra kräma, kraftfull botten och en egen karaktär. Inte så krångligt va.

Åh jo! Kaffet rostar och mals olika beroende på vad det skall användas till. Det är alltså stor skillnad på espressokaffe och vanligt bryggkaffe. Dessutom kan jag ju säga det att det är inte mer koffein i espressokaffe än i bryggkaffe. Snarare mindre. Ju mer vatten desto mer koffein kan ta sig ur bönan. Det är bara känslan av den starka och kraftfulla smaken i espresson som sätter sig på hjärnan.

Mattias visade oss hur man skummar mjölk, hur man skall mala kaffet, den rätta rinn-tiden, och hur en bra kräma på espresson ser ut. Sedan gjorde han hjärta på hjärta med mjölken och läs oss smaka på enkel och dubbel cappucino, macchiato, lattemacchiato och så vidare. Vi fick även veta att vi var välkomna till rosteriet för att göra det som återstod för oss i kursen och att vi sedan var berättigade ett intyg eller ett diplom i baristakurs A. Ganska fräckt.

Såååå man kanske skulle dra sig till Bergstrans kaffeosteri i Göteborg och få sig ett diplom då...

Fleet Foxes

Stockholm var fantastiskt. Kallt, dimmigt, mörkt och fantastiskt.

Tågresan dit var självklart lång men mycket genomlidbar, om ni förstår vad jag menar. Jag och Pyttan pratade, lyssnade på musik, analyserade texter, åt macka och pratade lite till. När klockan blev 12 och det fortfarande var en timme kvar till Stockholm blev jag plötsligt väldigt trött. Solen som stog snett på himlen var på väg upp men i mina ögon var den på väg ner. Det kändes som att dagen var slut men att den samtidigt varit lång. En mycket udda känsla. Pyttan försäkrade mig om att det inte var så och att vi faktiskt hade flera timmar på oss i storstaden innan vi behövde dra oss mot Anexet.

När vi kommit av tåget och ut från centralstationen, började vi genast leta oss fram till vårt hostel. Vi blev glatt överraskade när vi till slut stod utanför och kunde kika in genom dörren. Inne i lobbyn var det fullt av gamla, slitna saker. En cykel på väggen, gamla resväskor i högar på golvet och kakfat på disken. Vi kollade på varandra med uppspärrade, exalterade ögon och ett brett leende på läpparna; vi hade hittat hem.

Den unga kvinnan vid disken var hur trevlig som helst och snart kunde vi öppna dörren till vårt egna lilla rum. Hela hostlet luktade hemtrevligt och man hörde folk kliva runt på undervåningen i bara tofflor, klirrandes med kastruller. Vi lämnade väskorna, bäddade sängarna och gav oss snabbt iväg för att hitta någon stans att äta. Vi tig oss till Särgelstorg och gick in på Wayne's Coffé. Där drack vi kaffe i gigantiska koppar och fikade/åt. Min kopp täckte hela ansiktet.

Med ny funnen energi stegade vi vidare mot Gamla stan. Där knallade vi runt bland husen ett tag, köpte tunnelbanebiljetter och åt lite mat innan vi kände att det var dags att ta sig till konserten. Kvällen var nu kall och vi var gruvligt tacksamma för den korta, nästintill obefintliga kön in i Anexet. Vi hängde av oss jackorna, gick på toa och satte oss i ledet med de andra förväntansfulla. På ovansidan av handen fick vi alla varsitt nummer. Jag blev 67, Pyttan var 68.

Insläpp. Vi går armkrok fram mot scenen. Tar plats snett till väntar om mitten, andra raden. Sikten nästan fri. Vi sätter oss ner. Väntar.
Som förband spelade en tjej med countryröst. Hon var mycket bra men lite stel. Inte mycket till mellansnack. Banden bestod av hennes pappa och hennes man. Ett mycket sött familjeföretag.
25 minuters paus igen. Väntan på stående fot. Olidligt.

Så börjar någon ropa, alla ropar, de kommer in på scenen. Smått försynta och kanske lite nervösa, kliver de fram till sina platser, tar sina gitarrer och kollar ut över havet av folk. 3500 personer som tjuter. Musiken börjar och allt är himmelskt. Vi sjunger, gungar och ler genom hela konsterten som varar i runt 1 ½ timme. Allt är så bra och vi är så himla glada. Det var mer än vi väntat oss, bättre än vi kunnat tro. Sångaren, Robin, stod ett antal gånger ensam på scenen med bara en gitarr och sin röst. Det måste varit det bäste jag hört någonsin. Magiskt.

För lite bilder på det hela kan ni kolla in Pyttans blogg. Superfina!

Efter konserten vandrade två glada själar genom Stockholm, tog en öl på en pubb i gamla stan och skrattade hela vägen hem till hostlet där vi somnade snabbt, uttröttade av en lång, lycklig dag.

Imorgon far vi till Stockholm.

Jag vet egentligen inte varför jag inte nämnt det tidigare. Det har nog aldrig riktigt slagit mig att det blir av och att det faktiskt är sant, förrän nu.

Imorgon åker jag och Pyttan till Stockholm med tåget 08:32. Bara sådär, nästan. Faktum är att vi ska till huvudstaden för att de ett av de bästa banden som finns just nu; Fleet Foxes. Jag vet att Pyttan avgudar dem och hon kan i stort sett alla deras låtar. Jag å andra sidan är lite mer nybörjare men är likväl en stor beundrare av deras musik och kan nog sjunga med i de flesta av låtarna i alla fall.

Vid kvällens intågande imorgon kväll, står vi i ett hav av förväntansfulla människor inne i Anexet för att se dem spela. Jag har absolut ingen aning om hur det kommer bli och det kanske är bra. Utan förväntningar är det lätt att bli imponerad.

Förutom konsert skall vi även sova på vandrarhem och ha i stort sett en hel dag på oss att gå runt i ett höstligt Stockholm och njuta, shoppa, äta och drömma. Tåget går hem på onsdag så att vi är framme i Alingsås ungefär vid 19:30. Två ultimata dagar kan man säga.

Det börjar pirra så mått i min mage...

Igår kväll.

Igår kväll var jag ensam hemma eftersom pappa var på kalas på Kinnekulle. Jag åkte inte med utan planerade att ha ett par flickor hos mig på middag. Jag fick ett sms från Pyttan där hon sa att hon och Frida skulle komma vid 8. Jag accepterade detta men kände mig redan ensam och vetskapen om att det skulle dröja ytterligare tre timmar tills de skulle komma var olidlig. Jag skickade ett litet ynkligt sms till Pyttan som gladeligen kom på direkten.

Jag hade redan gjort allt man kunde göra där hemma. Stryka, diska, förbereda paj och kakdeg. När Pyttan till slut kom stod jag och plockade ur diskmaskinen. När jag såg henne utanför fönstret sken jag upp och släppte alla bunkar och bestick. Vi drog genast igång med att laga mat. Det skulle bli spenatpaj med bacon, champinjoner och valnötter. Godaste, godaste! Vi var klara i god tid och satt vid bordet och pratade om vardagligheter som äktenskap och tvättmaskiner.

Vid åtta kom Frida in genom dörren iförd turban. Hon som ut som en vit afrikansk kvinna, iförd enbart svarta kläder. Vi satte oss genast vid bordet och började äta. De tyckte båda två att det var gott vilket värmde hela mitt hjärta. Tanken var att vi skulle kolla film men istället för att smälta ner i soffan med en gång, satt vi kvar vid bordet och pratade ändå tills pappa kom hem. Han drog sig tillbaka in på mitt rum för att kolla på tv och vi flickor fortsatte prata. Det bryggdes kaffe och kakorna som jag och Pyttan bakat ut medan pajen stod och svalnade, dukades fram. De var guda-goda! Massa mörk choklad med en tusch av kardemumma. Min favorit.

Vi skrattade ljudligt och vi talade allvar om vart annat. Så småningom insåg vi att klockan ideligen drog sig mot tolv och om vi ville se någon film var det nog bäst att börja nu. Vi såg på chokolat och drägglade över både bakverken och Johnny Depp. Vi han inte se mer än halva filmen innan Frida kände att hon ville köra hem. Pyttan sa inte emot där hon låg och halvsov i soffan.

Så var det kramkalas vid dörren och ett snabbt avsked. Jag diskade lite och såg sedan på slutet av Banjamin Buttons ...(bla,bla,bla)... liv, med pappa i soffan. Slut på dagen.

Höstpromenad och tidsfördriv

Det var inte planerat så men hela gårdagen spenderades i stort sett med Elin. Vi traskade runt i Nolhaga bland allt det senapsgula och pratade. Så kom vi fram till stan mitt i lunch-rusningen och lyckades inte hitta plats på något av alla caféerna. Istället köpte vi smörgås från smöggan och åt medan vi tittade på folk vid torget.

Vi fördrev tiden med att gå runt i storken, köpa koppar, ät lite mer på mackan, lyssna till mannen som spelade dragspel och så till sist hamnade vi på Sallys där jag drack en varm choklad och Elin drack en stark latte.

Hon han sitta i kanske tio minuter innan hennes mamma ringde och plockade upp henne. Vi sa hejdå och jag fick sitta kvar med min choklad och lösa dagens korsord i metro medan jag väntade på att själv bli upplockad.

Jag gick efter en stund till bokia och tittade lite. Jag hittade de mest fantastiska skrivböckerna någonsin. Alla är gjorda av återvunnet och återvinningsbart papper. Dessutom är det en slags kampanj som går ut på att för varje bok man köper, köper de i sin tur en skrivbok till ett barn i att fattigt, behövande land. Det är ju rasande fint! För att inte tala om hur söta och vackra böckerna är i sig.

Pappa hämtade mig och vi unnade oss revbensspjäll och kyckling på Bollins. Vid 18-tiden åkte vi med grannfolket till Minneslunden och tände några ljus. Hela kyrkogården såg ut som en liten by om natten med små ljus utspridda över allt. Som om de satt där inne vid en brasa och läste böcker, rökte pipa eller stickade.

Min dag som blev himla fin.

Detta har jag haft för mig i nyttoväg.

Jag har spenderat mina senaste dagar med halvhjärtade försök att strukturera upp mig själv och ta itu med nödvändigheter så som plugg och hushållsgöromål. Det jag med glädje kan bocka av från min lista har hittills blivit;
Kratta löv intill husknuten.
Räfsa upp alla löv och slänga dem i slänten, vilket jag gjorde för hand. Om jag ändå haft en skottkärra....
Plantera mina kryddor från kryddplanteringen utomhus, i små enskilda krukor och placerat ut dem i husets ljusa vrår.
Pluggar samhäll.
Skrivit liiiiiiite projektarbete.
Tvättat.

Det var nog det.
Kvar på listan står övrigt pluggande och tråkigheter plus att jag ska stryka alla dukar från gårdagens tvättning. Sen är halva trädgården inte lövfri än... Ischk...

Två dagar utav fem.

Två dagar in på lovet och det känns väldigt bra. Härlig träningsverk i rumpa och lår efter gårdagens träning, huset doftar apelsin, tvättmaskinen brummar och utanför fönstret finns ingen sol som förspills. Skönt.

Igår var det bilresa till Sollebrunn med fyra flickor på passagerarsätena. Elin satt brevid mig och vi kom på att det var första gången hon åkt med mig efter att jag fått körkort. Galet. Där bak satt Pyttan och Ellen och lekte med kikare och annat.

Väl hos Elin värme vi tacopaj och dukade fram för att äta. Efter maten drog vi igång med det vi var där för; att plugga samhäll. Som jag befarade blev det inte så mycket gjort men lite han vi med att gå igenom och diskutera Under tiden vi pluggade drack vi kaffe och åt lite prinsesstårta.

Vi åkte tillbaka till Alingsås innan det han bli mörkt och väl där släppte jag av alla på sina stationer. Så körde jag hem och beslutade mig snart för att gå på ett spontant träningspass. Första sedan jag blev sjuk, vilket kändes. Det blev lite snurrigt i huvudet där ett tag.


Idag då, har jag stått i köket hela dagen, vilket jag älskar. Jag började med att läsa igenom recept och välja ut ett par ut högen. Så skrev jag en handlingslista och åkte iväg till Willys. Jag tog en egen vagn och kände mig riktigt vuxen. Jag har ingen aning om folk kolla. Kanske såg jag ut att vara en ung kvinna på ett tjugotal år som handlade lite till den egna lägenheten...?

Jag åkte raskt hem och började knåda deg. Två stycken lingonlimpor står och växer i ugnen i detta nu. De är mörkt rosa och prickiga av lingom och russin. Förutom det har jag även gjort apelsinkaka som står och svalnar på galler. Jag tog en bit förut med lite mjölk till och apelsinsmaken känns fortfarande.

Jag hade tänkt hinna med mer idag men det får nog vara slut på bakandet nu. Jag ska ju laga mat också. Jag vet att jag låter grymt tjejig och rent ut sagt mesig, men sådana här dagar är verkligen behövliga ibland och jag älskar dem. Huset och hela atmosfären blir lite mjukare på något sätt. Kanterna blir runda, luften är ljummen, fingrarna varma för att inte tala om dofterna...

Kram på er.

På rundvandring i Radiohuset.

Igår var vi som sagt i Radiohuset i Göteborg för att sitta med den sista timmen eller halvtimmen på morgonprogrammet i P4 med Harald och Cicci. Vi fick snabbt skynda oss upp och in i studion eftersom vi var sena tack vare Göteborgs trafik. Det var en stor och ljus studio med ett högt bord i mitten av rummet. Två av väggarna var i genomskinliga. En vette ut som redaktionen och den andra var husets fasad som bestod av stora fönster. Genom dem hade man utsikt över kanalen eller vad det nu är som rinner förbi.

Medan vi tog plats utefter kanterna fortsatte Harald och Cicci med dagens sändning. Det var ganska fräckt att höra dem prata med att samtidigt se dem. Jag förstår inte vad de får allt ifrån. De måste ständigt tänka på vad som kan passa att säga efter låten som spelas för inget är inövat, såklart.

Eftersom en av deras gäster var sen fick två av oss bli intervjuade. Tommy pekade ut Adam med en gång som motvilligt tackade ja. Så bad Cicci om en tjej också men ingen anmälde sig. "Moaaaa...!" sa Tommy då men jag vek undan. Det var dock ruskigt nära att jag hoppat ut för det stupet jag stod vid där och tagit hörlurarna, men ne. Istället blev det Linnea som fick stå bredvid Adam och berätta om hur det var att vara där.

Efter sändningen fick vi en genomgång vid mixerbordet där vi fick lyssna på olika "grodor", alltså felsägningar som gjorts. Efter det vandrade vi vidare ut bland kontorsstolarna och fick träffa folket bakom programmen. Ju längre bort vi kom ju mer unga blev det och när vi var vid P3:s redaktion var det bara massa unga tjejer som satt med fötterna uppdragna i stolen och knappade på datorer. Det kändes mysigt.

Senare fick vi även se den stora inspelningsstudion i TV-huset. Över två hundra lampor satt det i taket tror jag. När vi var där var det riggat för Debatt men annars spelas även "Dobidoo", "Vem vet mest" och "På spåret" in. Faktum är att vi fick se tågkupéerna till På spåret. De var inte allt lika fina inuti som man kunnat tro. Halvfärdiga byggen i stort sett. Kul!

Vid 11 åkte vi hem igen i vår vaktmästarbuss. Jag åt banan och Ellen åt godis medan vi löste dagens korsord och sudoku i Metro. En riktigt spännande torsdag som annars aldrig har något att erbjuda.

Sveriges Radio

Okej. ett snabbt inlägg om vad som väntar idag. Det är faktiskt ingen vanlig dag idag...

Om en kvart ungefär ska vi "judar" (vi som valt radio) åka i vaktmästarens buss till Göteborg och Sveriges Radio. Väl där skall vi få vara med på den sista timmens sändning av morgonprogrammet i p4 med Harald och Cicci! Jag tyckte att det förtjänade ett utropstecken faktiskt. Det är inte var dag det händer. Vad "vara med på" betyder vet jag inte riktigt. Innefattar det, sitta och lyssna och se på eller till och med prata i radion? Jag har ingen aning men plötsligt blev det hela liiiite mer skrämmande. Vad ska vi fråga dem? Kan vi någonting om radio över huvud taget? Kommer vi skämma ut hela vår skola? Kommer jag skämma ut mig själv?

Choklad!

I fredags fick jag plötsligt lite Chokladfeber som man så ofta får när chokladmässan är i Göteborg. Därför kunde jag inte gå till skolan utan var helt enkelt tvungen att kurera mig själv med just; choklad.

Jag och Elin träffades vis Göteborgs terminal och tog ut lite pengar innan vi gick till Café vanilj för att fylla på med lite mat innan allt det söta. Efter lite krångel mötte vi till slut upp Josefin inne på mässan och vi kunde tillsammans börja vårt sökande efter det godaste.

Till skillnad från förra gången vi var där kunde man idag röra sig obehindrat från plat till plats. Man behövde inte snällt och lydigt följa strömmen av människor som senast då vi var där en lördag. Himla bra tyckte vi.

Vi började med att provsmaka Flickorna Kanolds choklad och kola pralin med havssalt; kallad Göteborg. Jag mindes den från förra året. Förförisk! Senare under dagen shoppade jag loss på allt med kardemumma och lite till vid deras stånd. Kanolds är en av mina favoriter.

Alla var ruskigt snälla och givmilda. Man fick smaka på nästan allt. "Ta en stor bit". Redan efter första våning vad jag ruskigt mätt men festen gick vidare på en liten provsmakning av kaffe följt av chokladbröd från Burgården. Förra året hade de även med sig kakor och muffins som var det vi alla mindes mest från vårt första besök på mässan. Tyvärr hade de inte med sig något sådant denna gången.

På andra våning (eller var det tredje) fanns det korvar, knäckebröd, ostar och honung i alla dess smaker. Plus choklad förstås Vid honungen stod vi ett bra tag och provsmakade, diskutterade om propolis och om farfar, såklart. På ett annat ställde hade de inplastade vaniljstänger. Aldrig någonsin tidigare har jag sett en sådan stor vaniljstång. Det var annat än de intorkade små saker man hittar på Maxi. Ändå köpte jag ingen. Känner jag mig själv rätt hade jag aldrig förmått mig använda den. Jag är för snål.

Vi smakade på en helt underbar choklad med smak av kardemumma och päron. Det kom från Malmö chokladfabrik som vi gick på föreläsning hos. En skånsk man med stora kunskaper stod och pratade om hur ofantligt nyttigt ren choklad faktiskt är. Det kändes bra att höra.

Det blev mycket choklad den dagen, precis som jag ville. En tradition som borde hållas så länge det går. Ända tills mässan inte längre finns. Tack.

Tvivel tillbaka.

Här sitter jag och lyssnar på gamla avsnitt av Morgonpasset i P3. Jag skall analysera innehållet och själva programmet, skriva en spellista och förbereda en presentation av programmet. Detta skall vara "utförligt". Oj sicka starka och krävande ord för oss radiomänniskor.

Detta är alltså vad jag gör på mina lektioner. Det känns ju väldigt värt.

Min panik över bortkastad kunskap börjar åter igen gro inom mig. Snälla tryck tillbaka den någon. Jag vill inte ta tag i den. Vill acceptera att det är för sent och nöjja mig med det jag har. Vara tacksam för allt annat jag fått. Alla vänner jag har och att jag blivit den jag är tack vare dem. Skit i utbildning....eller....?

Massa bilder på Wilma, i stort sett...

"Okej Wilma. Posa nu då", sa Oscar och Wilma gjorde detta. Lilla söta linslusen.
Jag, Oscar, pappa och mamma åkte hem till Hanna och Wilma i Loo i söndags för att bara umgås lite, äta lite kakor, dricka kaffe och kanske leka ett tag.
Vi började med att fika. Ett riktigt kakkalas blev det. Wilma satt bredvid mig på soffan.

Sen var det dags att springa runt lite och leka. Jag tog en paus i lekandet och grabbade kameran. Så bad jag Wilma att sätta sig i trappan för att bli fotad. Hon gjorde så men vinkade även till sig Oscar som fick sitta med.

Så gick vi upp till övervåningen allihop för att se på Wilmas nya rum.

Oscar satte sig till bords och så blev det kaffebjudning igen. Nu i mindre skala.

"Mobilen" ringde så Wilma gjorde mig ansvarig för bebisen

Så hälldes det upp kaffe och vi drack och drack ur de små kopparna.

När de vuxna gått ner läste vi lite sagor inne i Wilmas rosa slott innan vi gick ner.

Då drack vi lite mer, riktigt kaffe och såg på medan Wilma sprang runt i vardagsrummet, slängde bollar under möblerna och drog fram dem igen med en borste.

Lilla sockersöta Wilma.

Piggare

Jag hoppas att det kommer något gott ur den här sega, långdragna sjukdomen.

Kanske har 6 dagar av hostande haft en liten inverkan på mina magmuskler.
Kanske har jag vilat upp mig så att jag klarar mig galant fram till närmaste lov.
Kanska har jag fått en ny insikt om hur värdefulla de små sakerna är i livet, som att bara känna sig pigg och frisk.

I tisdags kväll, efter att jag tagit en ipren och den hjälpt mot den krossande huvudverken jag hade, kunde jag sätta mig upp i soffan utan att frysa om ryggen, svettas eller ha ont någon stans. Den ny funna orken var en sådan lättnad att jag nästan ville sjunga. Istället sträckte jag mig efter pappa och drog i honom för en kram. "Tack gode gud att jag mår bättre" sa jag in mot hans mage och snabbt där efter "Peppar, peppar ta i trä". Samma kväll hade jag feber. Bajs.

Till idag dock, har jag sovit en hel natt utan varken feber eller huvudverk. En aning svettigt har det varit men sådant får man ta.
Jag skall kanske våga mig iväg till sista lektionen idag. Psykologi. Det känns som det enda som är lite värt att gå på. Dessutom saknar jag alla.
Jag ska se om mamma tillåter det.

Promenad

Igår gick jag utanför dörren för första gången sedan lördags eftermiddag. Då tog jag mig ner till brevlådan och mådde dåligt resten av dagen. Idag tog jag mig en liten längre tur. Jag gick, väldigt långsamt och försiktigt, ner för backen med kursen inställd på stationen för att hämta en metro. När jag kom till bron bestämde jag mig dock för att svänga vänster istället och gå med ansiktet vänt mot solen. Jag stannade flera gånger och övervägde att gå tillbaka men fortsatta ändå. Den sista biten gick genom skogen. Det var blötare än jag trodde och ganska svårt att ta sig fram men jag fick trots allt gå den sista biten upp för grusbacken bortom vårt hus som jag velat, med solen i ryggen och höstdoften i lungorna. Varm.

Promenaden doftade grillad korv, blöta löv, barr och ångande haldukar.
Den lät som hackspettar, barnröster, grus och vind.
Det smakade friskt och fuktigt.
Bästa promenaden på länge.

En klago-text. Var berädd

När jag lutar mig ner för att ställa in tallriken i diskmaskinen, drar det och ryser i hela ryggen. Det är som att hela huden är spänd och öm En ynka beröring känns långt in i märgen.

Det är tråkigt att vara sjuk med vid medvetande. Så länge man fastnat i TV:ns värld är allt okej. Tiden flyter på utan att suga lust ur en. När så filmen eller programmet slutar skjutsas man tillbaka till sin ömkliga lilla verklighet i soffan under täcket och vips är man oduglig. Lat, äcklig, trött, pluffsig. Man tänker; Näää, nu sitter jag ju bara här och gör absolut ingenting vettigt. Skärpning.

Jag försöker skärpa mig. Börjar fundera på att tvätta, göra någon läxa eller skriva på projektarbetet. Ändå stannar jag kvar i soffan. Möjligtvis stänger jag av TV:n och läser lite. Kanske sätter jag mig vid datorn men det är ju knappast bättre.

Jag hatar detta självförakt som grämer mig så fort jag blir sjuk och orkeslös.
Mamma, du behöver inte tala om för mig att jag inte borde känna så här. Jag vet. Det går bara inte att tänka bort. Möjligtvis de stunder då jag mår lite sämre och hostan bryter upp min ömklighet. Möjligtvis då.

Förrförra söndagen - Med pappa på en strand

Jag och pappa tog bilen på en liten tur, bara sådär. Ena sekunden satt vi i septembervärmen på baksidan och beskådade vår trädgård, i nästa var vi i full färd med att packa ner Nygrensmackor, kaffe och bulle i väskan och iväg i bilen med mig vid ratten.

Vi åkte mot Borås och svängde in på en liten grusväg. Där zickzackade vi fram mellan alla hål i vägen och lyssnade på Håkan tills jag blev rädd att skivan skulle repas och stängde av. Mina ögon var fästa på vägen så jag han inte se så mycket av den underbara naturen runt om oss men lite kunde jag uppfatta. Träden glödde i rött och orange och ovanför oss sken solen genom molnen.

Så svängde vi av ner mot en sjö med den häftigaste stranden man kan tänka sig. Det var som en barrskog med sand istället för mossa och mitt i alltihop gick en asfalterad väg, bara några tiotal meter ifrån vattenbrynet. Trädens rötter stack upp här och var ut sandtäcket så det såg ut som ett träsk mitt i regnskogen.
Vi parkerade och började promenera runt i skogen...på sanden....mellan rötterna...
Jag fastnade under ett stort träd där jag tog miljoner kort på grenar, barr och kottar.

Överallt låg små kottar och gulnade barr.

Pappa tröttnade lite tidigare än jag och gick och satte sig med vår packning...

...och tog lite kort med sin mobil. (Som han älskar).

Vi satte oss för att vänta på att solen skulle ta sig fram ur molntäcket igen medan vi åt macka.Det här var vår utsikt. Inte helt fel en enkel söndag.

När vi druckit kaffe och ätit bulle, läste jag lite medan pappa la sig för att sova i det efterlängtade solskenet.

Jag gick iväg på egen hand och fotade lite.

På vissa stället låg den små sandhögar, helt täck av vassa grenar, likt igelkottar.

När jag krypt klart på marken och fotat kottar ur alla tänkbara vinklar var det dags att väcka pappa och dra sig hemåt igen.

Jag älskar alla spontana dagar vi skapar, jag och pappa. Vi.