Ängslig

Kvällspanik? Vad är det som gror i mig...

Det känns hela tiden som att det är något jag glömt, något som snart är försent. Tiden rinner ut. Men vad?

Imorgon skall jag, Alice och Elin intervjua en kille från GB. Det är första gången någonsin för oss att filma utanför media men stativ, mikrofon med tillhörande bom och en reflexskärm(?). Jag skall intervjua. Tydligen. Det känns lite jobbigt. Det känns som ett stort ansvar. Det kanske är lika viktigt som filmandet och att hålla micken men jag oroar mig i alla fall.
Hur gör vi med glassen, kommer den att smälta, vartifrån skiner solen, skiner solen över huvud taget, vad skall vi placera honom, hur skall vi filma, vad skall jag säga. Ständigt ur frågorna bak i huvudet.

Elin och Alice förstår inte varför jag är så nervös. Jag förstår inte varför dom inte är det.
Så är det.
så är det...


Jag saknar min mamma något enorm. Jag har tänkt på det då och så under dagen. Jag saknar tiden på GA. Fredagarna som bestod av nästan fyra timmars lektionstid med Nina. (Underbara Nina). När vi tillslut slutade lättade hjärtat och axlarna. På den tiden ville man verkligen hem. Bort från skolan.
Fredagar som ofta innebar en lång bussfärd till mamma. Jag satt och skrev poesi hela vägen i bussen och lyssnade på Bright Eyes. När jag väl kom fram var alla tankar om skolveckan borta och istället står mamma där och ler.

Kokbok

Som fördjupningsarbete i svenskan(?) håller jag på att göra en kokbok. Okej, jag har inte kommit så långt än. Boken är köpt och några recept har jag lyckats fixa.

Temat för boken skall vara recept från folk i min närhet, vänner, släktingar. Sådant som jag smakat på och bara älskat. Jag skall be om receptet och sedan göra en grymt hemtrevlig, mysig, "klipp-och-klistra" bok.

Nu är bara frågan om hur den skall se ut och vad den skall heta... Jättesvårt.
Utseende: Skall den ha ett vitt band på sidan (även på baksidan tror jag i så fall) och skall jag klistra fast rosor. Det kanske blir för bökigt och opraktiskt. Men fint...

Namn förslag: " Åh va gott, kan jag få receptet" (Det blir töntigare ju mer jag säger det...)
Det är nog det enda jag har så... snälla hjälp mig.

KRAM

Blablablablablaaaaa
Har jag lust att skriva.

Varför? Nja. ingen orsak.

Det är "Inför Eurovision 2010" på TV:n nu men jag har stängt dörren och höjt volymen på datorn för att lura mig själv att jag faktiskt inte missar något. Ja, det är kul att kolla på det!

Jag är inte nöjd med min text om biodling. Jag rabblar bara upp massa saker. Det är inget liv, inga dofter ingen känsla. Fy.
Nåja, Sivs köttfärssås smakade väldigt gott förut. Det var två premiärer faktiskt. Första gången jag lagade det och första gången jag använde min Kockum-stekgryta från Herrljunga.
Men det kan inte smaka köttfärssås i munnen hela tiden. Snart kommer den bittra verkligheten att visa sig. (ååååååh så jag fick till det, inte sant)

20 grader varmt

Göterborgdag med Elin och Ellen.

En vanlig måndag som slutade med att Elin och Ellen drog med mig till Göterborg. Jag klagade hela vägen in till staden från skolan och funderade starkt på att slingra mig ur men i sista sekunden blev jag övertalad och tur var väl det.

Vi åt på ett, till synes mysigt fik men oj...dyrt. Kanske är alla ställen dyra i Göterborg men... Jag åt i alla fall en superduper god grillad focaccia. Dock tror jag att jag fick den engelske killens och han fick min. Så kan det gå.

Jag och Ellen provade varsin "overall" i blått och rosa. Jättegosiga! Vi var båda sugna på att köpa varsin men de kostade 600kr.

Vi gick in i en sciense-fiction butik för att fota manga. Ellen utförde ett experiment tillsammans med den ovetande expediten. Jag höll på att skratta på mig.
"Ja, heje... Jag undraar om jag kan få ta några kooorte". *Örebro-dialekt*

En fin, varm, molnig dag. KRAM flickor<3

Fail

Jag blir så jäkla förbannad när det jag gör inte blir bra.
Så jäkla förbaskat besviken.
Det kryper i hela mig.

ÅH, jäkla skit!

Tyler Hilton

Jag tror jag har hittat mig en ny älskling!

Jag blir mer och mer kär för varje ton jag hör,

för varje bild jag ser.

Han sjunger med känsla, spelar gitarr, har en snygg, livlig lugg och ser ut som Elvis!

Vad mer kan man begära?!

Elin Svensson

Jag tror ärligt talat att Elin skulle kunna ta hand om mig.
Jag skulle kunna lägga mig ner och vägra allt men hon skulle dra upp mig, ta mig i handen och dra mig framåt Få mig att fortsätta.

Hon skulle få mig att skratta. Få mig att tala.

Jag skulle kunna bo med henne. Så känns det nu. Ingen pappa, ingen mamma. Nej jag skulle nog klara mig utan dem om Elin tillåter mig att vara barnslig någon gång då och då. (Fast jag skulle nog behöva ringa mamma och prata om mat och ringa till pappa för att höra hans röst. Den hemtrevliga dialekten. Ja det kan man inte vara utan.)

Jag vet inte vad det var som fick mig att vilja skriva det här nu.
Skall jag vara riktigt ärlig, och det är man ju på en blogg (daaah) så var det nog för att Elin avslutade sitt senaste inlägg med "Peace out". Hihi. Att en sån liten grej kan påverka en så.

Det fick mig att inse att jag saknar henne.

Hipp Hipp Hurra

Ibland tar det emot att skriva något här. Det är ett tvång mer än något jag vill. Ibland alltså.

Kanske beror det på att jag alltid envisas med att skriva så förbaskat mycket varje gång.

Nu är ett sådant tillfälle men jag känner att det är lika bra att få det gjort. Det kommerinte bli av senare under dagen, då är det annat som skall göras. Lapa sol tillexempel.

Igår var det kalas för Malin som fyllt 20 och för Elin som snart blir 18. Grattis till er båda.

Av mig fick Elin en fin glasburk från Balders Hage fylld med hemmagjord chokladmarmelad.

"Hur gör man det?" Vad det första Elin sa.

Elin, det var bara en rolig grej. Jag vet inte om du tycker om den och om du kan använda den till så mycket men... Du kan ju experimentera lite:) Glasera några av dina kladdkakor eller nått. Halva presenten var ju själva glasburken. KRAM<3

Under hela bilfärden satt jag och masserade min panna eftersom jag var nervös över vad mamma skulle tycka om blomman jag och pappa köpt till Malin. Jag tyckte att den var gör vacker och som tur var, så även hon. Sicken lättnad.

Kakorna var uppdukade och stackars E... eller nej, "Min anonyma Faster"... blev iakttagen i köket av alla hungriga ögon. Som alltid.

Malins pojkvän Andreas var där och fick träffa stora härliga schläckta (väschötskt uttal) för första gången. Han skötte sig riktigt bra tycker jag. Och så även vi ;)

Senare på dagen blev det nostalgifeber på allihop när Malin plockade fram gamla band på henne och Elin när de var små. Alla gästerna samlades i tv-rummet på övervåningen. Soffor och golv var helt överbemannade. Där satt vi och skrattade åt Malin som halvt slog ihjäl sin lillasyster Elin.

Ett härligt släktkalas må jag säga. Jag tackar alldra hjärtligast. Tack,tack.

Kalasdag

Detta är urlöjligt av mig men jag är liiite bitter bara för att jag kanske måste kasta min ide om vad jag skall ha på mig idag. En säker planering som har lockat mig hela veckan, helt åt skogen.
Detta är bara för att det är galet fint väder ute... Urlöjligt som sagt.

Idag är det kalas för Malin som har fyllt 20 år och för Elin som skall fylla 18. Värsta stora grejen alltså. Hela veckan, eller, sen jag kom på idén har jag velat skriva om min present till Elin men jag har i sista stund kommit på att hon faktiskt läser det jag skriver så det är ju rena vansinnet. Självmordet. Nej det får jag berätta om senare idag när hon har fått det.

Mamma skall komma till kalaset och det gör mig så galet glad. Det är alltid kul att ha med henne. Jag blir alltid stolt, eller hur man nu skall uttrycka känslan. Hon är så jädrans trevlig och glad och alla gillar henne. Ja de flesta är som tokiga i hennes härliga personlighet. Så även jag. Jag hoppas såååå att jag växer upp till att bli som henne men att mitt självförtroende är lite bättre.

Mamma, du är fin, tänk inte ens något annat.



Jag får tugga med tänderna som sitter längst bak i den högra sidan av munnen. Eller, tugga och tugga Jag mal maten försiktigt med hjälp av tänderna, gommen och tungan. Jag får akta mig för att bita ihop för mycket för så biter jag automatiskt ihop med den vänstra sidan av munnen och det gör fasligt ont.

Dessutom är jag trött på flytande föda så jag brer modigt mina mackor och börjar mala.

Rysningar

I torsdags fick jag plötsligt veta att Sandra hade en föreställning i Vårgårda Missionskyrka kl 7. Ska vi gå? undrade pappa. Ja men självklart! sa jag.

Fem minuter i sju tystnade hela publiken av någon anledning och jag och min anonyma faster började bli nervösa. Vi, blev det men sandra såg lugn ut. Hon är la van vid sånt.

Föreställningen började och oj va bra hon var. Som alltid. När hon sjöng Halleluja var det rysningar över hela mig. Du är så duktig Sandra. Kram på dig.

Sandra och Birgittah

Intressant? njaaaaaaa

Okej, vad finns det i mitt liv just nu som är värt att skriva om. Hm...

• Jag har för många byxor i min garderob för mitt eget bästa. Dessutom använder jag knappt hälften av dem. De andra ligger bara där för eventuella utflykter och liknande bara för att de inte passar.

• På fredag skall jag dra ut ytterligare två tänder och detta skall firas med champinjonsoppsdiet. (Åtminstone resten av dagen). Hur det kommer gå på kalaset på lördag vet jag inte men Elin har lovat att de kan mixa ihop alla kakor och all mat så att jag får min beskärda del. Ett annat alternativ är ju att jag äter det jag kan medan jag kanske får ta med mig någon god kaka hem så jag kan äta den senare.

• Jag har väldigt lite pengar. Vid ett tillfälle idag var jag till och med skylldig banken 74 kr men efter att jag fått min grymt försenade månadspeng har jag nu 226 kr på kortet. Pust. Jäklar vilken ångest jag hade där ett tag. Jag funderade då starkt på att städa på pappas jobb för att få ihop lite extra pengar. Mamma sa dock att det var ett väldigt tråkigt och smutsigt jobb, i alla fall när hon städade där och hon borde ju veta sånt som städar trappor flera dagar i veckan.

Ja... Mer än så skall jag nog inte skriva ikväll. God natt<3

Skolan

Vi börjar med video om ungefär en kvart. det är ingenting man längtar efter direkt. Som tur är skall vi inte redigera musikvideo hela lektionen utan även kolla på några gamla reportage som äldre elever har gjort.

Ja, trist är det hur som helst.

Jag har inget bättre för mig så jag skriver lite här.

Knappast kul för er. Inte för mig häller.

Jag älskar Mac-datorer som automatisk "rättstavar" det an skriver. Jag älskar ännu mer det faktum att det väldigt sällan blir rött nu för tiden när jag skriver. Jihej för mig:D

Hönö

Vid havet
Fina fina Emilia:)
Elin och Emilia blåser bort

Emma är one of a kind<3>

Sofia, alltid lika strålande vacker
Emilia med sitt flygande hår

Emma och Sofia längst ut på klippan

Emilia lucktar på rökelsen som hon stuckit in i ett hål i väggen

Emma har ätit glass. Mums.

Sofia drack varm choklad

Den fruktansvärna spiraltrappan

Lördagen skulle inte gå åt till att ligga i soffan och försöka undvika att pilla i mina nya hål. Nej nu skulle det bära iväg till Hönö.

Jag mötte Emilia, Elin och Sofia på tåget mot Göteborg kl 10.10. Emma hoppade på i Norsesund och gruppen var samlad. På stationen hängde jag och Elin på så gott vi kunde medan de andra, världsvana raskt styrde stegen mot bussarna. Varken jag eller Elin hade varit i den delen av terminalen förut. Skoj:)

Bussresan till färjan tog ungefär 40 minuter, sa Emilia i alla fall. Jag tyckte i så fall att tiden flög iväg för det var snart dags att klä på sig alla lager kläder igen. Kanske berodde det på Emilias fina guidening;) Under den korta tiden på färjan åt vi bullar som Emilia hade köpt tidigare på morgonen. Mumsigt.

Väl på Hönö blåste det något enormt. Tyckte vi då, det var inte något jämfört med vad som väntade oss. Eftersom det inte gick någon buss fick vi gå till staden. Promenaden var lång men vacker. Jag och Elin såg nog tre eller fyra olika hus som vi ska köpa. Emilia, Emma och Sofia tog sig snabbt framåt med sina longboards medan jag och Elin trampade på så gott vi kunde. Efter ett antal "Det är inte långt kvar" och "Efter den här kurvan är vi typ framme" från Emilia, kom vi tillslut till Hönö "city".

Vi gick i några affärer tills några av oss var hungriga och vi gick till ett pizza stället. Jag kunde VERKLIGEN inte komma på vad jag ville ha och när alla andra, en efter en, kommit på vad de skulle ha och gått och satt sig hade jag rejält med panik. När en familj kom in och skulle beställa bestämde jag mig för en tunnbrödsrulle med tonfisk. Jag ångrade mig med en gång när jag sagt det... Fan tänkte jag. Fan. Det är som att slänga bort pengar. Men oj så nöjd jag blev. Jättegott:)

Efter maten gick vi till klipporna, mot vinden och havet. Ju närmare vi kom desto mer blåste det. Vi la ifrån oss våra saker och sprang iväg mot klipporna och det stormande vattnet. Sofia och Emma ställde sig längst ut på en hög klippa och skrek för full hals. Jag krälande på stenarna och försökte fota, Elin fotade mig där jag låg och Emilia fotade vågorna. Man kunde nästan lägga sig i vinden. Helt makalöst. Jag och Elin la oss i lite lä på en sten och skrattade som två galningar. Vi vet inte åt vad.

Vi tog skydd i ett par skjul där vi satt invirade i filtar och pustade ut. Emilia tände en rökelse och snart skrattade hon och Sofia som galningar. Mycket skratt denna dagen kan jag säga. Flickorna ville nu ha godis men det fick både mig och Elin att rynka på näsan. Ne, kaffe, det vore gott. Så Emilia tog med oss till ett as mysigt glasscafé. Glassen smakade verkligen glass. Krämig och smakrik. (Jag fick smaka av de andra). Nästa gång jag är där ska jag va riktigt jäkla sugen. MUMS

Jag och Elin skull snart med bussen men innan dess hade vi en dryg halvtimme att ta död på. Som om det inte blåste nog, begav oss till vattentornet. När vi gick upp för spiraltrappan skrek vi som galningar då vinden tog tag i oss. Vi la oss på "taket" och såg på molnen som for bi med ruskig fart. Det dånade i hela tornet och vimplarna skakade. Det var mäktigt men riktigt läskigt. Nu, nu blåste det. På vägen ner kom det en rejäl vind som tog tag i oss och det kändes som om man skulle fara iväg med den.

Bussresan hem var även den fylld med skratt. Jag och Elin fnittrade som två småflickor och sa att "vi var höga på luft". Det var nog så. På tågresan lutade jag mitt huvud mot Elins axel och blundade nästan hela resan. Vid det är laget var jag trött. Vi skojade lite den sista biten och jag lämnade en skrattande Elin när jag hoppade av i VB.

Det var en högst ovanlig, kall, blåsig och väldigt, väldigt värd dag. Tack ni fina.
Ni är verkligen det, fina. <3<3<3

Jag har ett svart hål i munnen...

Min lunch.

Tanken var att jag skulle slippa tugga.

Det gick bra,

det gick jätte bra.

Den lilla drinken jag fick började verka efter ungefär 20 min och det blev lite vingligt när jag skulle gå. Skönt att vara lite borta.

Jag blundade under hela "ingreppet", mycket beroende på drycken tror jag.

Det som gjorde ondast var nästan att ta röntgenbilderna innan. Den där lilla plattan som man ska bita i så att den skär ner i tandköttet. Ne fy.

Jag skrattade åt känslan i min läpp efter att jag fått bedövningen (kanske berodde även detta på drycken).

Resten gick galant. Tänderna ploppade ut utan att jag kände ett skvatt. Jag skrämdes inte ens av det skrapande ljudet och att min tandläkare fick rycka och dra. (drycken)

Jag är inte ens en gnutta nervös för nästa gång jag ska dit.

Åh tack för det! Tack!

Första steget

Om lite mindre än en timme kommer jag få dricka någon slags lugnande som skall stilla mina nerver.
Om en timme precis kommer jag förhoppningsvis känna mig lite bättre till mods. Kanske dåsig och lite borta.
Om lite mer än en timme kommer jag sitta i tandläkarstolen. Ett stort munskydd som stirrar på mig och platsfingrar i munnen.

Jag nynnar på Paulo Nutini-White lies. Det vaggar mig lite. Undrar om han kan göra den under hela proceduren...

...
...
...

Nu kommer oron.

Solnedgång vid Risveden

När klockan passerat fem reste jag och pappa oss ur soffan och började koka kaffe, packa ner muggar och dra på oss slitna byxor. Vi skulle ut till sjön.

En kort sväng in på Willys för att köpa korv, tunnbröd och potatissallad och sedan vidare mot solnedgången.

Den långa och kurviga grusvägen kändes som en berg och dalbana och i bilen lät det som i huvudet på en borrmaskin. "Det är nog så fruktansvärt tyst här bara för att vägen hit är så bullrig att man får huvudvärk", sa pappa när vi tillslut parkerat bilen och försiktigt öppnat bildörrarna.

Oj va ett par bildörrar kan föra mycket oväsen ibland...

Vår kära sjö i Risveden välkomnar oss alltid med en lugn famn. Tystnaden är så påtaglig att det känns som att man förlorat hörseln ett tag innan man hör den första rödhaken sjunga i tallen ovanför. Välkommen.

Vi var där för att lyssna på en Pärluggla. Förra året var jag och pappa där men Elin och Martin. Då blev vi glatt överraskade i den iskalla kvällen när det plötsligt började "pop:a" i skogen. Självklart var detta inte det enda vi skulle göra. Vi skulle ju njuta!

I väntan på mörkret fikade vi lite, lyssnade på grodor och utforskade de små sjöarna runt om. Ett tag satt vi bara på stenarna och blickade ut över sjön.

"Nu får vi vara tysta i minst tio minuter" sa pappa och så gjorde vi.

Tystnaden bröts snart av mig som viskade:

"Du måste berätta vilka fåglar vi hör..."

Pappa log och började briljera, i alla fall i mina ögon.

Jag tror att jag börjar lära mig nu. Nog kan jag mer än jag kunde för fem år sen. (Hoppas jag...)

Medan solen sjönk bakom träden fick vi bli åskådare till ett litet drama på skön då tre gås-par bråkade om högsta platsen i området. Jag förklarade för pappa hur allting låg till, vilka som väntade, vilka som slogs, varför osv.

Elden sprakade och snart skulle det grillas korv. Snart var det också tid för ugglan att ta ton men än var det mat som var i fokus. Kvällen blev kall och så även mina fötter som jag försökte värma vid sidan av brasan. Vi pratade tyst om gamla tider. Min mormors mat te x. Det är något jag älskar att höra om. Jag blir på något sätt stolt. Samtidigt otroligt, skrikande förtvivlad eftersom jag aldrig kommer få lära känna denna underbara kvinna som jag skulle fått kalla min mormor. Min underbara mormor.

Det blev ingen uggla men vem bryr sig. Nog att det hade gjort kvällen perfekt men vem vill ha perfekt. Perfekt är inte perfekt eftersom man stör sig på att det inte finns några brister. Felfritt.

Kvällen var naturlig och underbar.

Underbar.

Min älskade pappa<3

Slutet på historien om Smetana

Jag skickade iväg en hälsning, en mycket personlig och hjärtlig sådan om ni frågar mig. Två tagar senare fick jag tillbaka ett i högsta grad opersonligt och kortfattat svar från någon person kallad Jyrki. Fem fjuttiga rader där de bad om min adress och tackade för mailet ( ja lite hövlighet hade de allt) undertecknat; Valio Sverige AB.

Så förskräckligt, tänkte jag och skrev till svar:

"Hejsan Valio Sverige AB.

Tack så mycket. Detta uppskatas må ni tro.

Har ni förästen hälsat till Paulina ifrån mig?

Här är min adress: Skogshyddevägen 9 441-60 Alingsås

// Moa Ekman"

Jag var en smula besviken på dem.

Hela historien påminde mig om en bok jag började läsa på (Clara du vet vilken jag talar om) där en mycket bokintresserad kvinna skickar brev till ett bokförråd eller liknande. De uppstår en fantastiskt kontakt mellan de som skriver och en vänskap byggs upp.

Dumt nog fanns det i bakhuvudet på mig och jag hade hoppats på ett lite roligare svarsmail men vad kan man begära...

I går fick jag i alla fall mina rabattkuponger i ett snyggt adresserat brev till mig. 50 kr i tiokuponger blev det. Jag tror bannemig att jag har ätit en god yoghurt ifrån Valio så dessa pengar kan säkert komma tillpass. Se så bra det kan bli.

Tjao.

(Ursäkta)

Motorsågsmord på måndagskvällen

En mycket lång och uppskattad sovmorgon idag. Ingen matte, så vi började därför kl 11. Inga problem tänkte jag. Då ska jag gå hemifrån kl 10 så jag är inne halv 11. På något vänster lyckades jag ta fel på kl 10 och kl 9. Så vid det sistnämnda klockslaget klev jag ut från mitt varma hem och cyklade iväg till stationen.

Det måste ha blivit fel i min hjärna när jag vaknade tidigare än planerat...

Morgonen var i alla fall mysig. God frukost och Cat Stevens på LP-skivspelaren. Inget jag ångrar.

När jag cyklade till skolan upptäckte jag en fasansfull sak. De två träd som brukade stå vid missionshuset och prassla lugnande i vinden är borta! Nersågade. Jag hatar motorsågsgalna gubbar som set det som "det ända rätta" att såga ner helt oskyldiga och ofarliga träd. Dessa träd har skänkt mig skugga under varma dagar ända sedan jag var pytteliten.

Jag och pappa satt ute igår och förbannade dessa motorsågar. Vi visste inte varifrån oljudet kom men nog hörde vi det allt. Klart och tydligt. Pappa sa:

"Jag undrar om man får döda sånna där" Eller nått liknande.

Min dag har börjat...uselt. I mitt horoskop stod det dock att jag kommer få en glädjande överraskning. Man kan ju hoppas...

Alingsås

Jag hittade en söt gammal klocka och två fina burkar

Helgen hos mamma var mysig. Som alltid.
Vi åkte på loppis på lördagen. Det fans massiv som man ville ha där och trots att vi sa nej till en hel del hade vi gjort slut på alla pengarna när vi åkte hem.

Denna soliga och smått blåsiga dag spenderade jag med Elin i Alingsås. Vi drack kaffe och åt smörgås på Ljungblads framsida och satte oss sedan vid ån och åt mjukglass. Årets första för min del. Det var smäktande gott vill jag säga.

Solen sken och min nya jacka som jag fått av mamma ( som hon fått utan min farmor) kändes varm i vinden. Jag tycker precis som Elin att Alingsås är otroligt vackert på sommaren. Dock längtar jag lite tillbaka till Göteborgs gator. Jag blev lite sugen på att strosa runt där efter att vi varit där en del på lovet. Ja, jag skulle till och med kunna tänka mig att gå omkring där själv. Det stora problemet är bara att jag inte hittar något vidare bra än så länge.

Speciellt vill jag till Haga. Vackra Haga, tror jag i alla fall. Det är vad alla säger.

Imorgon är det skola igen och det skrämmer mig inte ett dyft. Inte skolan i alla fall... Det är alla jäkla inlämningar och nationella prov som får hjärtat att rusa och magen att knyta sig. Ne fy.

Som alla andra söndagar kommer jag inte kunna somna ikväll och paniken för att vara trött i skolan imorgon kommer växa sig stark på nolltid. Det är fånigt men sant. Trots att jag försöker intala mig själv att det troligvit inte kommer märkas alls, ökar pulsen och hjärnan börjar inbilla sig saker. Alltig blir så mycket värre, mörkare. Tiden flyger plötsligt förbi och hela världen sover förutom jag. Tillslut vaknar jag nästa morgon och har någon stans på vägen somnat och sovit gott hela natten. Ja... det löser sig alltid.

Respons???

I februari skrev jag ett inlägg om hur pass rolig jag tyckte att Valios nya laktosfria creme fraiche var. Smetana. Ja, jag hånade nästan produkten. Kanske. Jag tyckte mest bara att namnet var så fruktansvärt lustigt att jag var tvungen att skriva om det. Idag såg jag denna kommentar som jag fick för ungefär i månad sen:


Paulina Keresztesi sa...
Hej, jag arbetar på Valio som produktchef för det laktosfria sortimentet. Det är kul att Valios senaste reklamfilm fick dig att skratta. Smetana är ett udda namn på en produkt här i Sverige, men i Finland och i östuropeiska länder där den förekommer är den en självklarhet i matlagningen, och den är himla god. Hör gärna av dig till oss så kan vi skicka värdecheckar så att du inte bara skrattar åt dess skojiga namn, utan även kan smaka på den. Ha det gott. Hälsningar, Paulina på Valio
3 mars 2010 16.53

Först blev jag rädd för jag trodde att hon skulle stämma mig eller nått. Sen trodde jag inte på det. Jag tänkte faktiskt att det var min kusin Josefin som skämtade med mig. Hon är klurig och smart nog att kunna genomföra något så listigt och kul. Så var inte fallet. Om man klickar på Paulinas namn kommer man till Valios hemsida och till deras blogg där Paulina är skribent.

Nu är frågan vad jag ska svara...? :P
Jag ska ju få värdecheckar. Plural. CheckAR. Har ni några förslag?

HAHA jag är fortfarande i chocktillstånd tror jag. Fasen va kul!.

En smula nostalgisk så här i kvällssolen.

Det var längesedan jag satt i mammas kök. Trots allt byggkaos, allt det ofärdiga, är det väldigt prydligt och välstädat. Det är konstigt att jag inte ärvt min moders driv till att städa. Hennes tålamod att vika saker prydligt och lyfta saker när hon dammsuger.

Nog att jag är nästan den enda som viker mina kläder på gympan. Jag har för mig att Elin påpekade det en gång. Innan dess har jag inte ens tänkt på det. Det är som jag tänkte om badkar när jag var liten; alla har ett. Alla viker sina kläder.

Det starka kaffet får spädas ut med vatten eller mjölk men å andra sidan finns det alltid varmt kaffe i termosen. Minsta lilla sug och det är bara att välja kopp. Jag önskar lite att jag hade några av alla mina fina kaffekoppar här eller några liknande. Späda, lätta, eleganta. Gärna med rosor på.

Amanda Forser frågade min idag om jag ville hitta på något. Mitt hjärta hoppade högt när jag läste sms:et men dalade sakta ner igen när jag kom på att ja skulle med 3-bussen till mamma. Om hon ändå frågat lite tidigare. Vi pratade dock lite om att hitta på något någon gång nästa vecka eller så. Jag vet att vi har massvis att prata om. Trots det är jag lite pirrig och nervös. Jag undrar lite hur jag kommer bete mig när jag träffar henne. Om jag kommer bli som jag var då eller förblir det jag är nu. Då undrar jag raskt om hon kommer märka någon skillnad och om så, vad tycker hon om mig nu...

Jag och Amanda skulle vara bästa kompisar tills vi blev 18 år. Det bestämde vi en dag när vi lekte i de stora buskarna bakom skolbyggnaden. Där man kunde krypa in i små gångar under löven.
Amanda Forser<3

Försenade bilder

Bilder från barn kalaset hos Ellen. Jag ville bara lägga upp dem. Det är kanske mer för min skull än för eran. Eran... ni som läser... Ellen fick ett bowling spel av mig och Elin. Det är vårat paket på bilden.

Pyttan och Frida

Vi spelade GalenpannaVi lekte kurragömma, taxi och tidningsleken

Helt hysteriskt roligt hade vi!